Det går bra för Liberalerna. I Novus julimätning får partiet 5,0 procent och blir därmed jämnstora med Centerpartiet, som länge backat och får 5,4 procent i mätningen.
Under Johan Pehrsons korta tid som L-ledare har partiet hittat en ny (nåja) nisch: som medelklassens främsta försvarare. Det ska bli ett till jobbskatteavdrag, CSN-återbetalningar ska pausas och kravet på att ränteavdragen trappas ned slopas tills vidare. Liberalernas vanliga retorik om individuell frihet har kompletterats med ett budskap baserat på ett rent klassintresse.
Man kan tycka att det är cyniskt. Liberalerna borde fokusera på liberala idéer om frihet och jämlikhet för alla i stället för att tycka synd om medelklassen, skriver SvD:s ledarskribent Mattias Svensson (27/7). Han tycker att det är pinsamt när L-företrädare drar ut till försvar för padelspelande mellanchefer. Dessutom finns det väl knappast någon grupp i samhället som har haft det lika förspänt de senaste trettio åren som medelklassen. Den behöver ingen offerkofta, menar Svensson. Lågräntepolitik, ständigt stigande bostadspriser och låg inflation har gjort medelklassen ekonomiskt välmående.
Det är förvisso sant. Men mycket tyder på att det är slut med det nu. I vinter kan vi nog läsa reportage om barnfamiljer som tvingas sälja huset för att de inte har råd att betala elräkningarna. De stigande matkostnaderna drabbar förstås den som redan lever på små marginaler mest, men även svennebanan i radhusförorten kan ligga sömnlös när allt blir dyrare. Samtidigt filar Socialdemokraterna på en ny beredskapsskatt för ”de rika” som ska finansiera försvarssatsningar. Och vilka ”de rika” är enligt S vet alla. Medelsvenssons.
LÄS MER: Nej, medelklassen är inte ”de rika”
Om det är någon gång det behövs en politisk röst som försvarar medelklassens ekonomiska intressen är det med andra ord nu. Att samhället och demokratin mår bra av en bred, stabil medelklass är trots allt något av en statsvetenskaplig sanning.
Nog kan man se Liberalernas nya intressepolitik som valfiske. Men det är åtminstone ärligt. Svensk politik har länge präglats av en oförmåga att se just intressekonflikter. I stället har allt handlat om att stå upp för värderingar i ett slags ”ungdomsförbundsfiering” av rikspolitiken. Man har inte velat veta av att politik oftare handlar om att kompromissa mellan olika intressen än att kämpa för det goda mot det onda. Det är en bidragande orsak till Sveriges problem.
Se exempelvis Centerpartiets valreklam som pumpas ut över hela internet. En bild på Annie Lööf med texten ”Medmänsklighet – inte rasism”. Vad betyder det ens? När Erik Ullenhag från dåvarande Folkpartiet körde en liknande slogan i valet 2014 – ”ja till invandring, nej till rasism” – förde han åtminstone fram en konkret politik åsikt om att han var positiv till invandring.
Att slänga sig med värdeladdade ord och ”stå upp” för det ena och det andra är trots allt också en form av intressepolitik för medelklassen, fast för de översta procenten som slipper bry sig om plånboksfrågor. Centern har bytt väljarbas, från landsbygdsbor till den övre medelklassen i storstäderna. Det är människor som är så pass välbeställda att de inte behöver bry sig om budgeten får en S- eller M-prägel. Då har man råd att signalera moralisk status.
Kanske är det därför inte så konstigt att Centerns väljarsiffror sjunker i samma takt som bostadsmarknaden.
