I ett antal artiklar har samhällsmagasinet Kvartal granskat den svenska socialtjänsten. Frilansjournalisten Ulrika Nandra har specialgranskat socialtjänsten i Göteborg och bland annat intervjuat ett flertal personer (Kvartal 16/1). Det är en både intressant och oroande läsning.
För två år sedan fick den oberoende rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad” stor uppmärksamhet. Där framkom att påtryckningar, rädsla att gå vidare med känsliga ärenden och i viss mån ”infiltration” av personer som inte delar stadens och lagstiftarens värderingar var ett påtagligt problem på sina håll i staden. Året därpå följde staden upp rapporten med en egen studie som i stort sett bekräftade den bilden. Problemet verkar inte ha inte blivit mindre, enligt Nandras informanter på insidan. Snarare tvärtom. Om det beror på att fler vågar tala om problemen efter uppmärksamheten eller om problemen faktiskt ökat får vara osagt – men problematiken kvarstår hur som helst.
Vad det i mångt och mycket handlar om är patriarkala och hederskulturella värderingar som kommer i konflikt med de individuella rättigheter – speciellt kvinnors och barns rättigheter – som präglar Sverige. Socialtjänsten befinner sig mitt i den korselden. Problematiken förvärras av att det finns ett flertal kriminella nätverk och klaner i Göteborg som kombinerar hederskulturen med ett starkt vålds- och skrämselkapital. För enskilda tjänstemän kan det upplevas riskabelt att ta strid med dem eller deras närstående. Det kan innebära att man exempelvis ser genom fingrarna med minderåriga som blir bortgifta utomlands.
Men problemet är också bredare än så. Socialtjänsten är överlastad, inte minst i utsatta områden. Personalomsättningen är stor. Det är lätt hänt att man anpassar sig genom att ställa olika krav i olika områden eller undvika konflikter för att klara av sitt jobb. Redan där har man gått ifrån likabehandlingsprincipen. I reportaget framgår också att de som påtalar problemen inte sällan möter på motstånd från chefer som tycker frågan är svårhanterlig och inte vill dra uppmärksamhet till problemen eller från kolleger som ibland själva kan vara en del av hederskulturen.
I stadens uppföljningsstudie från förra året framgår ännu allvarligare inslag som att chefer försökt påverka handläggare att ”lägga ärenden åt sidan”, liksom att chefer i förvaltningen blivit kontaktade av politiker som velat påverka ärenden. Detta är obekräftade uppgifter från dem som blivit kontaktade, men de bör tas på stort allvar och det finns egentligen ingen anledning att misstro dem. Om man ska komma till rätta med problem längre ned i hierarkin får det inte finnas röta i toppen.
Socialtjänsten befinner sig, tillsammans med skola och polis, i det direkta mötet mellan Myndighetssverige och verkligheten och de kulturkrockar det kan innebära. Sverige är internationellt sett ett kulturellt avvikande och extremt individualistiskt land. Teoretiskt är det inte alltid lätt att dra gränsen mellan kultur och hederskultur, men utgångspunkten måste ändå vara att medborgarna behandlas lika. Annars riskerar de mest utsatta att få betala priset.
Det är vilseledande att påstå att det är en lätt uppgift. Det handlar inte bara om brist på resurser. Hos vissa grupper finns en utbredd misstro mot socialtjänsten – en misstro som spätts på av desinformationskampanjen att svensk socialtjänst ”kidnappar muslimska barn”. Familjen har i stora delar av världen en starkare ställning än i Sverige och socialtjänstens befogenhet att omhänderta barn upplevs som brutalt skrämmande.
Det kan också uppfattas som dubbla budskap från det svenska samhället att föräldrarna ska ta sitt ansvar för att barnen inte ska begå brott samtidigt som man inte får ”ta i med hårdhandskarna” mot sina barn, för i många kulturer är det en central del av uppfostran – precis som det var i Sverige för bara ett par generationer sedan. Den ”mjuka” uppfostran som i dag är normen bygger i hög grad på normer som det tagit decennier att etablera. Detta sagt som en förklaring snarare än en ursäkt.
Förutsättningarna för att bygga tillit till myndigheterna och acceptans för svenska moderna normer är inte de bästa i våra svårt segregerade förortsområden. Ändå har vi inget annat val än att försöka. En förutsättning är att få de som vill integreras att inte flytta därifrån så fort de får chansen – främst genom mer blandade boendeformer och bostadsbolag som ställer krav på skötsamhet. En annan förutsättning är att det finns jobb även för den som saknar kvalificerade meriter. En tredje att skolan och socialtjänsten aktivt arbetar med att bevaka utsatta individers rättigheter.
Häri ligger själva dilemmat. Hur göra det och samtidigt hantera de konflikter som kan uppstå som en reaktion, och som i värsta fall skapa en backlash? Man kan förespråka samverkan med civilsamhället. Men att bygga tillit underifrån och samtidigt hålla ”fel krafter” borta är en svår balansgång. Myndigheterna och den sociala ingenjörskonsten har å sin sida både sina praktiska och principiella begränsningar. Staten kan inte ta sig vilka befogenheter som helst. Enskilda tjänstemän kan inte förväntas vara sociala och kulturella universalgenier. Byråkratin är trots allt regelstyrd till sin natur.
Faktum är att övertron på våra institutioners förmåga – i kombination med ren ignorans – starkt bidrog till att Sverige under många år förde den ohållbara migrationspolitik som kraftigt försvårat integrationsmöjligheterna. Nu lever vi med följdverkningarna av vår egen kulturblindhet.
