Förra veckan presenterade Universitetskanslersämbetets utredning om den akademiska frihetens ställning i Sverige. En nyhet som i hög grad drunknade i rapporteringen kring SD:s ”trollfabrik”. Utredningens huvudslutsats är att ungefär hälften av alla lärare, doktorander och forskare vid universiteten anser att den akademiska friheten är hotad i dag.
Akademisk frihet handlar förenklat om att lärare och forskare ska ha stor frihet att själva välja vad de vill forska och undervisa om, förutsett att man lever upp till vetenskaplig standard. Skälet till att utredningen tillsatts var den diskussion som funnits kring ”cancelkultur”, politisering och konformism inom akademin.
Resultatet från UKÄ:s undersökning ger vid första anblick inte något starkt stöd för att just detta problem skulle vara särskilt utbrett. De stora hoten mot den akademiska friheten som forskarna uppger är snarare finansieringssystemet och att politiker lägger sig i universitetens inre angelägenheter, och viss mån påverkan från olika sorters aktivister genom externa hot och krav på undervisningen. Gruppkonformism anges som ett problem av en minoritet. Problemen är större inom samhällsvetenskap och humaniora än inom naturvetenskap och teknik.
För den som har någon inblick i universitetens inre liv är det knappast överraskande slutsatser. Alla forskare drabbas av dagens ansökningssystem där forskaren måste ägna en stor del av sin arbetstid för att söka medel till olika forskningsprojekt. Självfallet påverkar i många fall sannolikheten att få pengar vad man väljer att forska om. När politiker uttalar sig om forskningsfrågor är det också lätt att tolka det som att politiken lägger sig i, vilket den ju gör i det fallet.
Yttre hot mot den akademiska friheten – som byråkrati, aktivister och politiker – är lätta att identifiera. Det ligger däremot i sakens natur att inre hot, som grupptryck, normer och vänskapskorruption är svåra att få syn på om man inte själv drabbas av dem. Majoriteten upprätthåller ju normerna. Detta kan bara motverkas genom att det finns en kultur och ledning ned på institutionsnivå som upprätthåller värdet av pluralism i forskningsperspektiv (teorival hänger inte sällan ihop med ideologi inom samhällsvetenskap och humaniora).
Men för att komplicera saken ytterligare. Framgångsrik forskning har ofta drivits av sammansvetsade grupper, särskilda skolbildningar som just utmärkts av att de delat samma syn på världen och använt sig av gemensam forskningsmetodik. Kanske är det avgörande att pluralismen finns på nationell nivå, och att det inte gör så mycket om olika forskningsinstitutioner lutar åt olika håll.
Det viktiga är egentligen att det finns en tolerans för olikhet, vilket inte betyder att alla ska vara snälla mot varandra utan snarare tvärtom: ett utrymme för konflikt i sak. Det intellektuella klimatet i Sverige, som gärna strävar efter konsensus, är därmed något universiteten bör utmana. Just därför blir också universitetens oberoende från resten av samhället extra viktig. Det kräver också forskare som är tillräckligt starka och oberoende för att kunna ta konflikt.
Akademisk frihet handlar på individnivå om att den enskilde forskaren ska kunna göra folk sura och provocerade – kolleger, studenter, finansiärer och allmänhet – utan att bli av med jobbet. På institutionell nivå handlar det om att inte ska vara samma grupper som blir provocerade hela tiden.
Det kan tyckas märkligt att lägga skattemedel på en sådan verksamhet. Varför inte enbart satsa på direkt samhällsnyttig forskning? Men jakten på ny kunskap fungerar inte så. Vill man få fram nya rön, fakta och perspektiv måste man per definition tillåta det normbrytande och provocerande, det ”kreativt förstörande” för att låna ett begrepp från ekonomin.
De nya idéerna kan vara ”höger”, ”vänster” eller ofta något helt annat. Det viktiga för att upprätthålla den akademiska friheten är egentligen att värna nytänkandet och viljan och förutsättningarna att gå emot strömmen. Enskilda forskare får gärna vara mörkblått konservativa eller radikalt "wokevänster". Det övergripande ramverket måste dock vara liberalt tillåtande för att dessa individer ska kunna samexistera under samma tak, eller åtminstone i samma övergripande organisation.
Om ensidighet och konflikträdsla drivs fram av dåliga arbetsvillkor, internt grupptryck eller eller externa aktörer är därför så väsensskilt som man kan tro. Den ena mekanismen förstärker och underlättar så att säga den andra.
