Liberalerna är riksdagens näst minsta parti. I opinionsmätningarna ser det ännu sämre ut. Partiet har konstant intagit jumboplatsen sedan man släppte fram den S-ledda regeringen för snart två år sedan. Många undrar till och med om L överlever nästa val. Partiet ligger med bred marginal under riksdagsspärren i mätningarna.
Man ska akta sig från att räkna ut L. Det har i princip aldrig hänt att ett parti som suttit mer än en mandatperiod i riksdagen fått lämna den. Ändå går det inte att förneka att situationen är bekymmersam för Liberalerna.
Svenskt politik har genomgått ett skifte det senaste decenniet. Konfliktlinjen har förskjutits. Parlamentariskt har det manifesterats i SD:s riksdagsinträde och växande storlek, men i grunden handlar det om samhällsförändringar och nya problem som präglar hela västvärlden. Det går inte att fortsätta orientera sig efter 1990-talets karta.
För Liberalerna har det här inneburit en utmaning. Men L är sedan gammalt ett splittrat parti. Splittringen går faktiskt hundra år tillbaka i tiden. 1923 delades det dåvarande liberala partiet upp i två. Formellt på grund av oenighet om rusdrycksförbud, men i praktiken på grund av att partiet bestod av två olika falanger med olika identiet. En mer frikyrlig, statskyrkokritisk och folkligt konservativ (de frisinnade) och en mer storstadsradikal. Under ett helt decennium fanns det två liberala partier i Sveriges riksdag innan de slogs samman igen och bildade Folkpartiet 1934.
Den här uppdelningen har fortsatt prägla Liberalerna. Ungdomsförbundet har nästan alltid varit radikalt i storstadliberal anda, vilket även präglar delar av partikadern. Statsvetaren Katarina Barrling, som forskat på partikulturer, har pekat på likheterna mellan Liberalerna och Vänsterpartiet. Föreställningen att man står för översinnliga principer och förnuft är stark i bägge partierna. Att detta i ungliberalernas fall kan ta sig uttryck i en verklighetsfrämmande nyliberalism är mest en variation på samma melodi. I kontrast till maktpartierna S och M:s ungdomsförbund är de unga liberalerna ofta fullfjädrade idealister, precis som sina kamrater i Ung Vänster.
Men radikalerna har aldrig dominerat bland L:s vuxna medlemmar. Väljarbasen vill ha ordning och reda. Frihet med förnuft. Ansvarstagande och förkovran. Solidaritet med dem som inte på egen förskyllan hamnat i misär. Både Jan Björklund och Lars Leijonborg var mer påverkade av det frisinnade arvet än det radikala och den nuvarande partiledaren Nyamko Sabuni står nära sina företrädare.
Liberalernas vägval framöver handlar mycket om identitet. För en stor del av partiet är ett samarbete med M och KD det mest naturliga – och det är också enda sättet att få de stödröster partiet är så beroende av. SD:s inflytande över en sådan regering är onekligen en huvudvärk, men så länge det sakpolitiskt ligger inom ramen för vad en anständig borgerlighet kan stå för, så går även det att hantera. Så verkar i alla fall Sabuni resonera. Därav hennes fokus på sakpolitiken. Hennes inställning har inte varit någon hemlighet och hon valdes av en majoritet bland medlemmarna. Ändå lär hon få svårt att övertyga den mer radikala partifalangen. Splittringen lär med andra ord fortsätta.
