Västvärldens liberaler har tappat balansen. Så kanske man kan sammanfatta Adrian Wooldridge, politisk redaktör på tidskriften The Economist, som i en essä förra året (12/6 -18) försökte analysera liberalismens tillstånd.
Problembeskrivningen är välbekant: populismen är på frammarsch. Storbritannien ska lämna EU efter en folkomröstning. Antiliberala krafter har makten eller går framåt i USA, Polen, Ungern, Italien. Sverigedemokraternas framgångar i Sverige är en del av samma rörelse.
Överallt där det sker har liberaler svårt att stå emot. Vad beror det på? Wooldridge menar att liberalismen kommit att domineras av det som i andra sammanhang kallas “anywheres”: en elit i näringsliv, politik och kultur som känner sig hemma var som helst i världen.
Han pekar på att liberalism är att balansera mellan fyra motsatsförhållanden: elitism och demokrati, toppstyrning och självorganisering, globalt och lokalt, samt “hårda” respektive “mjuka” värden.
Misstaget liberaler gjort är att i alltför stor utsträckning omfamna det förstnämnda alternativet i dessa fyra motsättningar. Man har flyttat makt till EU-institutioner, centralbanker, IMF och Världsbanken, visserligen ofta med goda syften, men alltjämt på bekostnad av lokalt och nationellt självbestämmande.
De federalistiska principer som EU-positiva liberaler ibland hänvisar till tycks samtidigt bara innebära att makt kan flyttas uppåt – aldrig nedåt. Man har värderat produktivitet och effektivitet över allt annat.
Det är bland annat detta, skriver Wooldridge, som föder populismen. Och när den rusar fram är den liberala ryggradsreaktionen att distansera sig. Svaret på populisternas ilska blir än mer elitism, än mer toppstyrning, än mer globalisering – vilket förstås bidrar till att stärka populisterna ytterligare.
Wooldridge hävdar att lösningen är en annan. Liberalismen måste återbalanseras. Liberaler måste närma sig och tala med såväl marxistiska som högerpopulistiska kritiker, utan att själva hänfalla till populism. Tron på demokrati och lokalt självbestämmande måste återupprättas.
Det handlar till exempel om att ta kontroll över migrationsfrågorna, om att acceptera resultatet i Brexit-omröstningen istället för att motverka det, om att låta väljarna rösta fram ledamöter i EU-kommissionen.
I detta ryms en insikt om att liberalismen, med alla sina universella ideal, alltid måste börja som en lokal kraft. Även om de processer som Wooldridge beskriver varit positiva på det stora hela, lever de flesta människor sina liv i det lokala samhället, inte i det globala.
Det är något som tydligare borde återspeglas i det politiska beslutsfattandet och i de politiska strukturer som formar samhället.
I svensk kontext skulle det kunna översättas till ett revitaliserat kommunalt självstyre. Kommunerna är idag bakbundna av lagkrav, regleringar och riktade statsbidrag. Staten dikterar inte bara vad de får göra utan vad de måste göra, och därtill ofta hur.
Flyktingmottagande är sedan några år tillbaka obligatoriskt, och områden som skola och äldreomsorg genomreglerade. Större frihet för kommunerna att styra sin verksamhet skulle säkert leda till ökade skillnader. Men det skulle också vara en slags återdemokratisering, och öka möjligheten att utkräva ansvar av politiker som finns närmare till hands.
Eller varför inte låta kommuner anställa egna poliser? Det skulle ge poliser en konkurrerande arbetsgivare, och medborgare större inflytande över brottsbekämpningen.
Det finns förstås goda argument på båda sidor av sådana reformer. Statliga stordriftsfördelar står mot lokalt inflytande. Ta frågan om kommunala tiggeriförbud: liberala, principiella invändningar ska vägas mot den lokala bestämmanderätten över det offentliga rummet.
Men det är svårt att förneka Wooldridges poäng: all maktförflyttning bort från det lokala, all toppstyrning och alla avsteg från demokratin, hur välmotiverade de än är, riskerar ytterst att ha ett pris i form av en växande populism. Ska liberaler ha en chans att stå emot är det kanske dags att börja göra sina balansövningar.
