För en vecka sedan loggade en ung man in sig på internetforumet Flashback och skrev att han skulle ta livet av sig. Många av de som läste hans tråd trodde inte att Lurifaxflax, som han kallade sig, menade allvar. Det gjorde han. Efter att ha ställt in datorns kamera och publicerat lösenordet, så att de som ville kunde se hängningen "live" gjorde han slag i saken och tog sitt liv.
Det här är första gången något liknande sker i Sverige. Bara det att en ung människa tar livet av sig är en enorm tragedi, men att det dessutom sker inför publik, som till en början knappt fattar vad som pågår, och därför tar relativt lång tid på sig att larma, gör historien ännu mera sorglig och bisarr.
Naturligtvis ledde handlingen till svarta rubriker och heta diskussioner om det inte vore dags att "förbjuda självmordshetsarna på nätet". Det är möjligt att det inte borde vara tillåtet med hemsidor vars enda syfte är att tipsa om bästa sättet att begå självmord eller forum där människor hetsar varandra att avsluta sina liv. Men Flashback är på intet sätt en sådan plats.
Jag halkade in på Flashback av en slump någon gång runt 2002. Jag lärde mig snabbt att uppskatta det fria debattklimatet och den ofta ganska råa men raka tonen. I dag är det flera år sedan jag deltog i en diskussion, men jag har med ojämna mellanrum fortsatt att gå in och läsa igenom intressanta trådar (vilket jag skulle tippa på att 99 procent av den svenska journalistkåren under 45 år gör). Lyckas man sålla bland alla skräpinlägg (som så klart också finns) går det att hitta mycket intressant. Konstigt vore det annars då Flashback är ett av Sveriges största internetforum, med över 2 miljoner unika besökare i veckan. Självklart är inte alla dessa människor sexfixerade rasister eller nedknarkade hackare. Tvärtom tror jag att de flesta är helt vanliga människor.
Dessa vanliga människor uppskattar Flashback för vad det är. Ett forum där man kan diskutera vanliga saker, men också sådant man inte vill eller kan prata om med sina föräldrar, sin partner, vänner eller arbetskamrater. Där det går att ge mothugg utan att det kallas trakasserier och där det går att vara ironisk.
Det är med utgångspunkt från detta man måste förstå de första inläggen i hängningstråden.
Inte som att någon försökte driva på Lurifaxflax att ta livet av sig, utan som att flertalet trodde att han drev med dem. Inte för att det kanske gör saken så mycket bättre. Men det var knappast frågan om något självmordshetsande.
Att någon tagit livet av sig inför internetpublik har som sagt aldrig hänt i Sverige förut. Jag tror inte heller att det kommer att bli särskilt vanligt framöver. Därför skulle ett förbud mot att fritt diskutera svåra saker på nätet bara slå fel. Överhuvudtaget börjar de ständiga kraven på förbud mot än det ena än det andra bli ganska obehagliga. Som om censur och neddragen rullgardin skulle vara svaret på alla problem.
För Flashbacks del skulle en ny lag inte göra någon skillnad eftersom verksamheten är flyttad utomlands. Men för andra forum skulle det spela roll. Precis som för de miljoner människor som varje dag finner stöd, råd och möjlighet att göra sin röst hörd på internet.
Alla uppskattar inte styrkekjamar i tid och otid. Därför måste finnas frihet att välja andra typer av diskussionsforum än de som bara sysslar med "superpepp".
I slutänden är det med all säkerhet oändligt många fler som mår bättre efter att luftat sina tankar på Flashback och likande forum, än som bestämmer sig för att ta livet av sig.