När debattören och författaren Ann Heberlein för ett par veckor sedan slog fast att anledningen till att många singelkvinnor ur den urbana medelklassen förblir utan partner är att de ställer för höga krav, blev reaktionerna lika förutsebara som banala (SvD 29/6). Det är de undermåliga männen som måste skärpa till sig, löd svaret i kör.
Det är ofta där den här typen av kulturdebatter om män och kvinnor slutar, i en slags pajkastning mellan könen. I själva verket finns det en allvarligare och mörkare sida av samhällsutvecklingen, som Heberlein är på spåren. Den har inte att göra med ”vems fel” det är.
I boken ”Man går sin egen väg” från förra året redogör läkaren och forskaren, Peter Ueda, för dagens dejtingmarknad och det faktum att en växande del av befolkningen helt enkelt inte lyckas få till det.
Olika undersökningar visar att Heberlein har rätt i att kvinnor är kräsnare än män – det är också biologiskt förväntat. Men både män och kvinnor blir kräsna när de tror att de har stora valmöjligheter. Tiden när ihop-parandet skedde inom en radie av grannbyarna är för länge sedan över. Med urbaniseringen växte möjligheterna och förhoppningarna, med digitaliseringen blev de närmast gränslösa.
En undersökning av hur män och kvinnor lajkar varandra på en av de större dejtingapparna visade att hälften av männen – de med lägst status – fick dela på fyra procent av kvinnornas lajks. Den hälft av kvinnorna som hade lägst status fick dela på åtta procent av männens lajks. I toppen var det tvärt om. De tio procent av männen som hade högst status fick nästan 60 procent av lajksen. De tio procent av kvinnorna som hade högst status fick 45 procent av lajksen.
Dejtingvärlden är med andra ord ytterst ojämlik. Översatt till ekonomiska förhållanden lever männen i Sydafrika där vissa bor i kåkstäder och andra bakom vitkalkade murar med tjänstefolk. Kvinnorna lever med samma analogi i Frankrike.
Nu kanske någon invänder att den absoluta majoriteten ändå träffar en partner och att dejtingeliten inte kan monopolisera tillgången till det motsatta könet. Vi lever trots allt i ett land där månggifte inte är tillåtet.
Men allt fler tror att de kan få – eller ”är värda” som det populärt heter – någonting bättre. I väntan på denne någon bättre förblir man singel allt längre. Urbanisering och digitalisering har förstås bidragit till detta genom att göda fantasin om ett oändligt utbud. Den nya digitala tekniken förstärker en narcissistisk och ytlig människosyn där andra människor i praktiken ses som produkter. Frågar blir, vad kan den här människan tillföra mig och mitt liv? Till detta tänkande hör också ett ständigt jämförande och en rädsla för att gräset är grönare på andra sidan.
Det är ett konsumistiskt och instrumentellt tänkande som har trängt in på ett område där det på många sätt inte hör hemma. Varken religion, social kontroll eller fysiska begränsningar klarar längre att hålla emot.
Processen har pågått under hela 1900-talet, med ökad individualism, högre anspråk och färre begränsningar. Men dejtingapparna har accelererat den här utvecklingen där marknadsföring av det egna jaget kombineras med produktbedömningar av andra. Jakten på en partner påminner om sökandet efter den perfekta möbeln: Uppfyller den alla krav på min checklista? Apparna är som gjorda för att checka av kriterier och omvandla relationer till projekt.
En tröst är att människor är något mindre ytliga när de möter främlingar i verkliga livet, eftersom de då kan ta in ett bredare känslomässigt register av den andra människan. Å andra sidan tar den digitala världen allt större plats, inte minst hos unga.
I stället för att hetsa könen mot varandra eller ta förment progressiva poänger på att kvinnor minsann har rätt att vara kräsna, borde debbaten handla om vad den pågående marknadiseringen av mänskliga relationer leder till i förlängningen.
En uppenbar risk är att vi blir allt mer oförmögna att skapa meningsfulla och varaktiga relationer – eftersom det förutsätter att vi inte ser den andre som ett instrument för våra egna behov. Med nuvarande utveckling är risken stor att vi bara blir mer ensamma och olyckliga.
