Hur kommer det sig egentligen att Sverige är ett så pass rikt land? En glesbefolkad utpost i nordligaste Europa har inte de bästa förutsättningarna att nå dit. Men vi har gjort det mesta av våra tillgångar. Skog, järn och hög arbetsmoral har historiskt spelat en avgörande roll för att bygga landets välstånd. Men inget av detta hade gjort oss rika utan handeln.
Sverige brukar beskrivas som ett litet exportberoende land – och det är lika sant i dag som det varit historiskt. Exportföretagen är stommen i svensk ekonomi. Det gäller inte minst för Göteborg, som präglats av handel och sjöfart i århundraden. Stora delar av den högkvalificerade tjänstesektorn är i praktiken också knuten till industri och handel.
Det var därför ingen slump att Svenskt Näringsliv under onsdagen valde att hålla sitt nationella seminarium om handelsfrågor inför EU-valet i just Göteborg. Nästan en fjärdedel av Sveriges utrikeshandel går över Göteborgs hamn och stadens största privata arbetsgivare – Volvo Cars – är ett av Sveriges ledande exportföretag.
Men frihandeln är på tillbakagång. Som av en händelse deklarerade USA samma dag att landet kraftigt höjer importtullarna på en mängd kinesiska varor. Enligt Wall Street Journal väntar fler liknande åtgärder från Vita huset, såsom hundraprocentiga tullar på kinesiska elbilar. Risken för ett förnyat handelskrig är därför överhängande.
Vad har detta då med oss i EU att göra? EU tillkom i grunden som ett frihandelssamarbete och den gemensamma inre marknaden har betytt mycket för europeisk tillväxt, inklusive svensk de senaste 30 åren. I dag är dock konkurrensen i allt högre grad global – liksom leveranskedjorna – och ökade handelshinder påverkar även EU. Faktum är att det blir svårt för EU att stå emot den ökande protektionismen om USA och Kina driver på i den riktningen.
För svenska företag är växande tullar och handelshinder ett orosmoln. Visserligen är resten av EU vår viktigaste exportmarknad men om EU väljer eller tvingas att bygga högre tullmurar som svar på de andra stormakternas agerande så kommer det drabba de svenska exportföretagen. Sverige är mer beroende av sin export än de stora länderna på kontinenten.
Ett sätt att kompensera för eventuellt ökade handelshinder från USA och Kina, som lyftes under seminariet, var att öka handeln med Sydamerika och Indien – i bägge fallen förhandlar EU om nya frihandelsavtal. Det skulle också minska EU:s strategiska beroende av framför allt Kina, men även ett alltmer isolationistiskt USA.
Att driva igenom ökad frihandel är dock lättare sagt än gjort. Faktum är också att villkorslös frihandel inte alltid är önskvärd. Länge såg exempelvis västvärlden genom fingrarna med att Kina är en diktatur – de stora handelsvinsterna lockade. Men bristen på demokrati i Kina visade sig inte bara vara ett moraliskt dilemma.
I takt med att Kina fått starkare muskler har det också blivit uppenbart att handel kan skapa beroenden – av komponenter, teknologi eller naturresurser – som kan utnyttjas politiskt. För den som kan sin historia är detta ingen nyhet. Men västvärlden har varit van vid rollen som den starkare parten, den som kunnat dra nytta av strategiska och maktpolitiska övertag. Vi har inte samma erfarenhet av att befinna oss i den andra änden. För regimen i Peking har dock handel och politik hela tiden varit samma sak. Till det kommer att kinesiska företag kan konkurrera på andra villkor genom täta band till den kinesiska staten.
För Europas del är det därför ingen dum idé att knyta närmare handelskontakter med de delar av världen som ligger närmare oss i politiskt hänseende – såsom Indien och Sydamerika. Räkna dock med att dessa länder kommer kräva villkor som inte placerar dem i underläge till Europa – de är trots allt före detta europeiska kolonier som vet vad ekonomiskt och politiskt beroende kan innebära. Räkna också med att Kina – precis som i Afrika – kommer försöka underblåsa gamla anti-koloniala stämningar.
Den globala handeln får även återverkningar på EU:s inre marknad. En av seminariedeltagarna lyfte privatimporten av kläder från utomeuropeiska länder som en växande konkurrent till butikshandeln. När privatpersoner handlar på nätet finns inga krav på exempelvis miljöhänsyn eller arbetsvillkor. För frihandel handlar i hög grad om att sätta gemensamma standarder och villkor. Det är något av en paradox. Frihandeln kräver en mängd regler och kontroller för att fungera och det var också ett centralt tema under seminariet: Regelbördan för EU:s inre marknad har växt lavinartat.
Skälen är flera. Dels krävs det som sagt regler för att handeln ska ske på lika villkor. Dels leder frihandel visserligen till ökad tillväxt för alla, men den slår olika mot olika grupper vilket kräver kompensatoriska åtgärder för att inte politiken ska drabbas av bakslag. Det handlar inte bara om tydliga intressegrupper – som franska bönder – utan även om mer generella faktorer som sociala och miljömässiga hänsyn eller åtgärder för att skydda konsumenter. När handelsfrågor lyfts till europeisk nivå kommer även regleringarna kring dess konsekvenser att behöva avgöras där, vilket skapar en komplicerad mix av klassiska höger-vänstermotsättningar och olika motstridiga nationella intressen. Resultatet är ofta en kompromiss som innebär fler regler för alla inblandade.
Sverige tjänar på exempelvis hårda miljökrav eftersom vi ligger långt fram där redan. Men regelbördan är samtidigt betungande för näringslivet och den har faktiskt gått så långt att den hotar Europas tillväxt – som sackar efter både USA och Kina. Det märks inte minst inom området digital teknologi, som står för en viktig del av den globala tillväxten, där företag i allt högre utsträckning undviker Europa.
EU:s höga ambitioner på en rad lovvärda områden – som miljö, personlig integritet och sociala villkor, riskerar därmed att försvaga Europa på den globala scenen – vilken indirekt gör det svårare att få med sig andra länder på dessa värderingar. Det är ett genuint dilemma som inte har något bra svar.
Naturligtvis är det bra om hela världen rör sig i demokratisk och hållbar riktning men idealismen kan inte få stå i vägen för en nykter och realistisk analys – då går man till sist under. Det gäller även på frihandelns område. Idealet för näringslivet är en enad global marknad med gemensamma och långsiktigt stabila spelregler, lika för alla. Det skulle onekligen höja välståndet globalt, och exempelvis underlätta kampen mot klimatförändringarna.
Men i verkligheten består världen av vitt skilda politiska system med olika inställning till ekonomins förhållande till politiken. Merparten av världens länder är exempelvis betydligt mer korrupta än vi är vana vid och utgår från gruppen snarare än individen. För naturtillståndet består inte av goda frihandlande liberaler som ”spelar schysst” eller reformvänliga socialdemokrater som omfördelar välståndet av handeln och gör alla nöjda. Det är snarare något som kräver mängder av social ingenjörskonst att åstadkomma, och kanske också rätt historiska och kulturella förutsättningar.
I mindre skala finns samma dilemma inom Europa. Hur få alla medlemmar att tolka och följa reglerna likadant? Idealisternas svar är mer överstatlighet och gemensamma normer. Men inte heller EU är en heterogen skapelse. Plats, historia och kultur har betydelse för människor.
Till dess vi nått förnuftets rymder får vi försöka hantera den verklighet vi lever i. För EU:s del handlar det bland annat om att inte låta drömmen om det perfekta samhället bli ett växande byråkratiskt ok som kväver kontinentens handlingskraft i kampen mot de stora globala maktspelarna därute.
