Häromdagen rapporterades att Northvolt och Volvo Cars ansökt om 12,7 miljarder kronor i statligt stöd för att bygga klart batterifabriken i Göteborg (DN 14/9). Det motsvarar 60 procent av kostnaden, även om bolaget förnekar att man förväntat sig få ut hela det beloppet.
Än så länge fortskrider planerna på den gigantiska batterifabriken. Men ingen kan ha undgått att det knakar i fogarna för Northvolt. Den redan byggda batterifabriken i Skellefteå dras med problem och har fått sänka produktionen. I min gamla barndomsstad Borlänge blir det ingen batterifabrik alls trots storstilade löften om att Northvolt skulle ta över det nedlagda pappersbrukets lokaler.
Problemen handlar om att efterfrågan på elbilar inte ökat så snabbt som man spekulerat i, men även om att Northvolt är ett nytt företag med stora visioner, som gjort gigantiska investeringar och därmed är känsligt för störningar. Att stat och kommuner hela tiden funnits med i bakgrunden har knappast minskat riskviljan.
Stora nysatsningar riskerar alltid att dra till sig lycksökare, eller bara entreprenörer med för höga tankar om sin egen förmåga. Det hör till marknadens spel, men det blir ett problem om det är skattebetalarna som står för en stor del av kapitalet.
Svensk industrihistoria innehåller visserligen en hel del exempel på lyckade samarbeten mellan det privata näringslivet och staten. Järnvägarna är det klassiska exemplet, men även exempelvis Televerket och Asea eller Försvarsmakten och Saab hade fruktbara samarbeten. Järnvägen var dock en befintlig teknik, testad och utvecklad utomlands, som bara behövde komma på plats även om det krävde stora kapitalinvesteringar. Asea och Saab var väletablerade och integrerade företag i det svenska näringslivet som var världsledande inom sina respektive fält.
Den gröna omställningen har vissa likheter med försvarsindustrin i det att politiska beslut ligger till grund för satsningarna. Men dagens omställning skiljer ut sig i hur globaliserad ekonomin är och hur snabbt omställningen behöver gå, och faktiskt går. Utvecklingen och kostnadspressen på solceller är exempelvis imponerande. Men det är Kina som tagit ledningen. Något liknande kan mycket väl vara på väg att hända på batterimarknaden.
Kina dominerar redan kraftigt batterimarknaden och pressar ned priserna. Bra för miljön, mindre bra för vårt ekonomiska och säkerhetspolitiska oberoende. Räddningen för Northvolt kan med andra ord bli Försvarsmakten, snarare än miljön. Ur ett rent ekonomiskt effektivitetsperspektiv är batteritillverkning nämligen något man hellre importerar, i likhet med olja och gas. Men de senast årens händelser har lärt oss att ekonomin även har en viktig säkerhetspolitisk sida.
En grön satsning som däremot inte lär kunna räddas av säkerhetspolitisk hänsyn om den skulle gå snett är de gigantiska investeringarna i grönt stål som statliga gruvbolaget LKAB och delstatliga ståltillverkaren SSAB inlett. Målet är att ta fram fossilfritt stål, vilket på allvar skulle få ned Sveriges koldioxidutsläpp. Ambitionen är förstås lovvärd, men riskerna ännu större än på batterisidan. Här rör det sig om hundratals miljarder kronor, kanske uppåt en biljon i slutänden. Den största industrisatsningen i Sveriges historia.
Ett problem med projektet är att det beräknas sluka oerhörda mängder energi, mellan en tredjedel och hälften av all el som produceras i dag. El som man inte riktigt vet om den kommer finnas tillgänglig och som riskerar att driva upp elpriset på ett sätt som inte alls gynnar omställningen.
Och även i det här fallet finns risken att någon annan aktör globalt hittar ett bättre och billigare sätt att tillverka miljövänligt stål – något som påtalats av professor Magnus Henreksson i en kritiskt granskande rapport. Ett misslyckande för SSAB skulle innebära ett ännu värre slag mot en ort som Borlänge än den uteblivna batterifabriken, där stålverket är största arbetsgivare, men även drabba Luleå. Göteborg har ingen ståltillverkning, men staden blir förstås inte opåverkad ifall den tunga industrin går snett i Sverige eller elpriserna rusar i höjden på grund av felkalkyler.
Det kan tyckas överdrivet pessimistiskt att varna för allt som kan gå fel med de stora investeringar som görs nu. Men Sverige är globalt sett en liten ekonomisk aktör, relativt sett väger Sverige mindre tungt än landet gjorde för 50 eller 100 år sådan. Samtidigt är konkurrensen på världsmarknaden skarpare. Det är inte alls givet att ett litet land som Sverige ska ta så stora risker som nu görs, inte sällan med skattemedel i potten. Omfattningen av risktagandet och investeringarna talar för att det här är en typ av beslut som i dagens värld hör hemma på EU-nivå.
