Demonstrationsfriheten är central inom demokratin. Rätten att kollektivt visa sitt missnöje är en del av den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Detta är principer som av tradition hållits högt vid universiteten. Därför kritiserade ledarsidan Chalmers tekniska högskolas beslut att helt förbjuda politiska manifestationer i november förra året, med hänvisning till att lärare och studenter skulle känna sig ”trygga” – ett beslut som Chalmers senare fick backa ifrån.
Det som sker framför Universitetshuset på Vasaplatsen är dock något annat. Sedan i maj har en grupp aktivister varaktigt ockuperat den kommunalt ägda marken som universitetshuset står på. Platsen har i praktiken gjorts otillgänglig för andra göteborgare. Budskapen som spiktats upp på skyltar är dessutom allt annat än okontroversiella, som att statsministern skulle vara en folkmördare.
Palestinaaktivisterna som står bakom ockupationen visar i praktiken ingen respekt för våra gemensamma demokratiska spelregler. De påstår i en intervju med GP (6/9) att de bedriver förhandlingar med universitetets rektor och att om hon ”hade tagit dem på allvar” hade den "incident"där aktivisterna kedjade fast sig inne i huset inte behövt ske. På vems mandat driver dessa aktivister förhandlingar? De representerar ingen annan än sig själva. Det de säger låter i stället misstänkt likt utpressning
Universitet har fått tillkalla väktare för att upprätthålla tryggheten för sin personal i huset. För ett par veckor sedan misshandlades en ung man vid tältlägret efter att ha uppträtt provokativt mot demonstranterna, vilket visar att där också finns ett våldskapital (GP 29/8). Mannens flickvän som blev vittne till händelsen fick ta emot antisemitiska glåpord.
Demonstranterna krav är att universitetet ska bojkotta israeliska forskare som svar på det pågående kriget i Gaza. Det är deras rätt att ha den åsikten. Universitetet driver dock ingen egen utrikespolitik och ska inte heller falla undan för påtryckningar utifrån. Det är svårt att komma i från intrycket att aktivisterna – varav många själva är studenter – valt den här striden mer för tillfället att få protestera än för att åstadkomma något resultat.
Den verkliga skandalen i sammanhanget är dock inte aktivisternas agerande utan de berörda myndigheternas totala flathet och försök att smita ifrån sitt ansvar. Kommunförvaltningen och Polisen bollar frågan mellan sig som en het potatis. Det rödgröna styret påstår att det inte är en politisk fråga att vräka demonstranterna. Men vems ansvar är det i så fall att värna vårt gemensamma offentliga rum från att ockuperas? I Lund tog Polisen initiativ att upplösa en liknande ockupation. I Uppsala lämnade demonstranterna frivilligt. I Göteborg har ingen förutom den politiska oppositionen klivit fram och velat ta ansvar.
Kommunstyrelsens ordförande, Jonas Attenius (S), duckar frågan om han agerat likadant ifall högerextremister ockuperat parken med hänvisning till yttrandefriheten. Det är förstås nonsens. Vi hade talat om timmar – inte månader – innan demonstranterna blivit avhysta i ett sådant scenario.
Det är knappast troligt att ens mer beskedliga grupper, som Västlänksmotståndare, hade kommit undan med vad Palestinaaktivisterna på Vasaplatsen ägnar sig åt.
Om de ansvariga inte klarar att stå upp för någon slags likhet inför lagen och respekt för det gemensam är vi snart i ett läge där dominans, härskartekniker och ytterst våld belönas. När självrättfärdiga aktivister får sätta sig över lagen flyttar de gradvis fram positionerna för vad som går att komma undan med. Det handlar inte om deras åsikter, de har rätt att tycka som de tycker och att föra fram sitt budskap. Det handlar om tillvägagångssättet och bristen på respekt mot vår demokratiska ordning. Vårt offentliga rum i Göteborg tillhör alla medborgare, inte en liten grupp aktivister som själva tagit sig friheten att ta över det.
