Professor John Hassler förespråkar på DN Debatt (23/2) att Sverige bör överge de nationella klimatmålen. Skälet är inte att han är emot klimatåtgärder. Tvärtom, Hassler har länge varit engagerad för en effektiv klimatpolitik och har till och med förespråkat att det är ekonomiskt rationellt att ta i lite extra för att vara på den säkra sidan när det gäller insatser för klimatet (Yle 24/9 2019).
Klimatfrågan är däremot inte en nationell fråga. Den är global. Ensidiga svenska åtgärder är inte bara ett ineffektivt sätt att bekämpa den globala uppvärmningen. De negativa sidoeffekterna – exempelvis dyra transporter eller kravet på svenska bönder att öka andelen biobränsle – slår också extremt hårt mot delar av samhället, i synnerhet mot landsbygden.
EU håller just nu på att förhandla fram gemensamma utsläppsmål. Det är en både ett mer ambitiöst och ett mer effektivt sätt att minska utsläppen av växthusgaser. Genom handeln med utsläppsrätter allokeras insatserna dit de gör störst nytta. Talet om att Sverige ”måste gå före” är knappast relevant längre. Det är EU som kan gå före och visa övriga världen att det går att förena klimatambitioner med ekonomisk tillväxt.
De nationella klimatmålen har gett Sverige ett visst anseende inom unionen, men nu råder i stort sett konsensus om vikten av en ambitiös klimatpolitik på EU-nivå. Det är inte i Sverige varje ny satsad krona ger störst effekt, tvärtom tenderar de negativa sociala och ekonomiska effekterna att öka i takt med att de positiva miljöeffekterna avtar. Det kallas avtagande marginalnytta på ekonomspråk.
Det finns goda skäl att kritisera EU för att sakna hämningar och lägga sig i detaljer som borde bestämmas lokalt och nationellt. Säkerhetspolitik och miljöfrågor hör dock till de områden som definitivt hör hemma på unionsnivå.
