Budgetfullmäktige är något av kommunpolitikens högtidsstund då ledamöterna under en heldag samlas för att anta de ekonomiska ramarna för det kommande årets verksamhet. Torsdagens möte på Börshuset, där Göteborgs kommunfullmäktige sammanträder, började dramatiskt då klimataktivister på åhörarläktaren högljutt försökte störa ut mötet. En av dem fick bäras ut av väktare. Snabbt kunde dock diskussionen återupptas. En påminnelse om att demokratins kärna består av långrandiga möten, siffror och procedurfrågor. Man saknar inte tråkigheten förrän den är borta.
Budgeten som det rödgröna styret lagt fram för 2024 är välskriven och innehåller också en del vällovliga ambitioner som att minska antalet konsulter, öka välfärdspersonalens självbestämmande och hålla tillbaka nya chefstillsättningar.
Både styret och den borgerliga fyrpartipartioppositionen (som inkluderar Demokraterna men inte Centern) vill i sina budgetförslag slå vakt om välfärdens kärna. Skolan, äldreomsorgen och socialtjänsten får uppräknade anslag i ungefär samma storlek bägge förslagen för att täcka sina ökande kostnader. Bägge blocken väljer också att ta pengar ur kommunens reserver för dåliga tider och att ta ut utdelning ur de kommunala bolagen för att täcka satsningarna.
De rödgröna har dock valt att ta ut 300 miljoner kronor mer ur bolagen än oppositionen. Huruvida 300 miljoner är mycket eller lite pengar i sammanhanget kan man förstås diskutera. Göteborgs kommun omsätter 50 miljarder kronor årligen. Men kommunstyrelsens ordförande, Jonas Attenius (S) har själv erkänt i en intervju med GP (17/10) att det inte är hållbart i längden att ta ut så mycket pengar ur bolagen som styret planerar att göra. Beslutet kan innebära att nödvändiga investeringsprojekt – nya simhallar, skolor, äldreboenden – skjuts på framtiden, alternativt att bolagen tvingas ta lån eller höja medborgarnas avgifter för att finansiera kommunens driftskostnader.
Det är inte fel att kommunen tar av sina reserver i en begynnande lågkonjunktur. Men ingen vet hur långvarig den blir eller hur snabbt inflationen kommer sjunka. På samma sätt som regeringen inte kunnat kompensera kommunerna fullt ut för ökade kostnader kommer inte heller kommunerna själva kunna göra det, om inte det ekonomiska läget förbättras. Göteborg har redan en högre kommunalskatt än riksgenomsnittet utan att den grundläggande välfärden sticker ut som bättre. Göteborg är inte heller någon fattig avfolkningsort i Norrland utan har egentligen ganska goda förutsättningar. Problemet ligger snarast i oförmågan att prioritera bland utgifterna, en tungrodd styrning och ökande byråkrati.
För antalet administratörer fortsätter att växa trots den nuvarande ledningens uttalade ambition att verka för motsatsen. Skälen är många, och man får intrycket att den politiska ledningen – oavsett färg – har svårt att påverka utvecklingen. Att Riksdagen klubbar igenom en massa till synes lovvärda förslag som sedan landar i knät på kommunerna är en viktig orsak. Framväxten av en oändlig kontrollapparat inom staten en annan. Statliga myndigheters tendens att lägga över kostnader – trygghet på gatorna, infrastrukturprojekt – på den lokala nivån utgör en tredje faktor.
Men situationen förbättras inte av stadens styrelse inte orkar prioritera. Det är exempelvis tydligt att Socialdemokraterna trots de svåra tiderna tvingats ge sina samarbetspartier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, en mängd mindre ”satsningar” i utbyte mot makten.
Gratis mensskydd till högstadieelever, plaskdammar, kommunala våtmarker, solceller, gratis matsäck på skolutflykter, kommunala gym, regnbågstider på öppna förskolan, fler fritidsgårdar. Listan kan göras lång på kostnader som var och en för sig kanske inte uppgår till mer än några miljoner men som sammantaget bildar en flod av utgifter.
Det är i hög grad dessa satsningar som kan förklara gapet mellan styret och oppositionens budgetar. Man kan tycka att plaskdammar och mensskydd är behjärtansvärda ändamål, men de tillhör inte den kommunala kärnverksamheten. Som Elisabet Lann (KD) påpekade under debatten måste man avstå från goda, men mindre nödvändiga, saker för att kunna bedriva en ansvarsfull politik. Politik handlar om att prioritera.
Att Göteborgs stad har sina fingrar med i så mycket bidrar starkt till byråkratiseringen. Det finns i dagsläget ingen som har ordentlig överblick över alla verksamheter. Det försvårar förstås också möjligheten att lägga fokus på de tunga välfärdsuppgifterna inom skolan och omsorgen.
Som Jörgen Fogelklou (SD) nämnde i sitt anförande är det exempelvis inte rimligt att staden har sina egna kostnadsdrivande klimatmål när klimatfrågan är global. Insatserna för klimatet görs mest effektivt på EU-nivå. Stadens miljöarbete bör fokusera på annat.
Göteborgs stad står de kommande åren inför stora investeringsbehov, med en åldrande befolkning och stora planerade satsningar på att bygga bort segregationen. Skolan och socialtjänsten har redan svårt att rekrytera personal.
Begreppet ”Göteborgs stad” är försåtligt. Kommunen inte är detsamma som staden och dess invånare.
Alla livsuppgifter kan inte lösas av politiken. Medborgarna måste ges förutsättningarna att själva växa och tillsammans med andra skapa en levande och sammanhållen stad. Politiken ska finnas där som en sista instans. Men då kan den inte göra allt.
