Regeringens utredare Gunnel Lindberg presenterade nyligen ett delbetänkande för utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare. Hon vill bland annat se att ungdomsrabatten för kriminella över 18 år helt tas bort, men att den bara minskas för ungdomar mellan 15 och 18 år.
För 15-åringar ska den ligga på 60 procent, vilket alltså innebär att en kriminell 15-åring bara förväntas avtjäna två femtedelar av sitt straff. Det är för lite.
Lindberg månar om principen att unga lagöverträdare bör särbehandlas. Det är en i grunden sund inställning. Att straffansvar är något som ökar gradvis är rimligt eftersom det är svårt att påstå att en 15-åring skulle ha samma förutsättningar för ansvarstagande eller impulskontroll som en vuxen person.
Det går också att resonera om den märkliga situation som uppstår när en 14-årig person i praktiken är i det närmaste straffri, när samma person bara ett år senare skulle ha total ansvarsbörda. Det är förvisso också ett argument för att sänka straffmyndighetsåldern, eftersom den grova brottsligheten ständigt rör sig nedåt i åldrarna, vilket utredaren också ser över även om det inte var en del i detta delbetänkande.
Problemet med Lindbergs förslag är att den rabatt som föreslås är alldeles för hög. Att gå från cirka 75 procent till 60 procents rabatt för 15-åringar är ingen större förändring. Hon vill förvisso tillåta för undantag vid allvarlig brottslighet, men frågan är om det inte vore rimligare med motsatt ordning. Varför inte tillåta för undantag till den dömdes fördel vid mindre allvarliga överträdelser?
Förslaget vore inte heller varken rättvist eller effektivt. När Moderaterna tidigare har kritiserat dagens regelverk, har partiet haft två utgångspunkter: man vill stävja den kriminella utvecklingen och man vill ge brottsoffer upprättelse. Längre, kännbara straff är en grundförutsättning för att lyckas i båda avseenden.
Anledningen till att dagens regelverk blivit så provocerande för många är att det snarare än gottgörande upplevs förödmjukande, både för offret och för allmänheten – vars stat i deras ögon misslyckats – i övrigt. Varje gång som dagens straff av de dömda beskrivs som en lite längre semester förstärks bilden av orättvisa ytterligare.
Bortom den rent moraliska dimensionen bör man också ifrågasätta om en fortsatt generös straffrabatt uppfyller något praktiskt syfte. Sveriges försök till att rehabilitera kriminella ungdomar fungerar uppenbarligen inte, vilket gör det svårt att motivera kortare fängelsedom.
Det är tydligt att just ålder är en avgörande faktor till huruvida en person kommer att återfalla i våldsam brottslighet efter avtjänat straff. Därför bör det logiska svaret vara att längre straff är vägen att gå om målet är att förebygga fler brott.
Man får inte heller glömma att straffrabatt för gänganslutna ungdomar i slutänden också är en rabatt för just gängen. Barn och ungdomar rekryteras trots allt inte för att de är mer kompetenta, utan för att de kommer lindrigt undan även vid väldigt grova övertramp.
Att behålla en tämligen generös straffrabatt kommer därför inte göra något för att ändra på de incitament som idag uppmuntrar kriminella till att sätta skjutvapen och droger i händerna på tonåringar, och tonåringar till att tacka ja.
Allt detta är regeringen givetvis medveten om. Under samma pressträff påminde justitieminister Gunnar Strömmer (M) om att detta bara var en del i den långa rad av åtgärder som utreds och planeras för.
Men det är en viktig del, och det är viktigt att sådana detaljer inte undergräver den ambitiösa reformagenda som regeringen redan dragit igång. Man måste i detta fall gå längre än utredaren föreslagit. Det går inte att kombinera en alltför generös särbehandling av unga med en tuffare rättspolitik när ungdomar många gånger är de grövsta förbrytarna.
