300 kronor på plats och 50 kronor på distans. Det är de nya avgifterna för tolkar i vården som Region Blekinge beslutat om.
I Tidöavtalet är det skrivet att regeringen och Sverigedemokraterna ska verka för att begränsa rätten till offentligt finansierade tolkar. När frågan hamnade i långbänk gick Region Blekinge före och införde en symbolisk avgift för tolkar i vården. Avgiften kommer att debiteras de som haft uppehållstillstånd i över två år och fortfarande är i behov av tolk. Såvida förslaget inte stoppas av Förvaltningsrätten, som beslutat om inhibition fram till dess att domstolen prövat frågan.
Kritiker, däribland regionens egen jurist som också vägrar att försvara regionen i rätten, menar att förslaget strider mot lagstiftningen. Bland annat mot förvaltningslagen, där det står att den som behöver det har rätt till tolk i mötet med myndigheter. Även kommunallagen och hälso- och sjukvårdslagen har pekats ut som hinder. Huruvida så är fallet kommer avgöras i rätten.
Men om domstolen dömer till regionens nackdel bör regeringen omedelbart ta tag i frågan. För M-KD-SD-majoriteten i Region Blekinge har rätt på både principiell och praktisk grund. Kostnaden för tolkar i vården har fördubblats det senaste decenniet och uppgick till närapå en miljard förra året. Det är förvisso inte oöverkomliga summor, men i takt med att regionernas ekonomier blir mer pressade är det läge att leta efter budgetposter som går att dras in på.
Användandet av tolk medför också merkostnader i form av tidsutdräkt. Läkarbesök tar väsentligt längre tid när allt måste översättas fram och tillbaka, och köerna blir längre som följd. Det är inte hållbart i ett land med stort behov av att snarare korta väntetiderna i vården.
Att begränsa rätten till offentligt finansierad tolk är också principiellt angeläget eftersom det stora behovet av tolkar är ett kvitto på Sveriges integrationsmisslyckande. Integration börjar med språket har det hetat i debatten, och i så fall har vi långt kvar för att bli klara med första steget. Det är olyckligt att så många människor, som kanske vistats i landet i flera år, fortfarande är i behov av tolkar i vardagen. För att vända utvecklingen behövs fler anledningar att lära sig svenska, och då utgör tolkarna tyvärr ett bekvämt hinder.
Kritikerna till Region Blekinges beslut menar att vissa patienter kommer att hamna i kläm. Sådana risker bör erkännas, särskilt under övergångsperioden, men samtidigt måste plåstret någon gång dras av. Problemen kommer antagligen bara förvärras med tiden. Region Blekinges symboliska avgift utgör här en resonlig mellanväg, där tolkar fortfarande finns, men där patienten måste finansiera dem åtminstone delvis på egen hand. Om det får fler att anstränga sig för att lära sig svenska är det något som nästan alla, och särskilt patienterna själva, kommer ha nytta av längre fram.
