Regeringens nysatsningar i höstens budget, som kommer gälla för år 2025, är rekordstora. Det finns skäl för det. Den svenska arbetslösheten hör till de högsta i Europa och tillväxten är knackig. Det behövs stimulanser. Av de 60 miljarderna går lite mindre än hälften till skattesänkningar – 23 miljarder kronor. Vård, skola och omsorg får ett tillskott på 7,5 miljarder. Resten är vikta för satsningar på Försvaret, rättsväsendet, infrastruktur, mediciner med mera.
Upprustningen av Försvaret och rättsväsendet är både välkomna och nödvändiga givet hur hotbilden ökat både här hemma och utomlands. Att regeringen tillför ett icke obetydligt tillskott till vården är också rimligt, med tanke på att man lade sig lite för snålt förra året. Regeringen storsatsar också på infrastrukturen, främst på lång sikt. Vägar, järnvägar och annan infrastruktur har varit eftersatta länge så det är inte en dag för tidigt. Möjligen hade regeringen kunnat kompensera skolan mer för dess neddragningar. Annars är de satsningar som görs på yrkesutbildning helt riktiga. Trots hög arbetslöshet och lågkonjunktur råder det nämligen brist på yrkesutbildad arbetskraft på många håll.
Skattesänkningarna kan också ses som ett välbehövligt tillskott för vanliga hushåll i lågkonjunkturen. Att en borgerlig regering sänker skatten snarare än höjer bidragen, som i många fall höjdes automatiskt för att justera för inflationen, är inget konstigt. Det svenska skattetrycket är fortfarande högt internationellt sett. Men skatt kommer alltid behöva tas ut så även skattesänkningar bör vara välmotiverade. De innebär politiska och ekonomiska prioriteringar. Här finns anledning att rikta kritik mot regeringen.
Regeringens förslag att sänka skatten för de som tjänar allra mest – genom att ta bort avtrappningen av jobbskatteavdraget – är knappast välmotiverat. Det innebär att några av de största skattesänkningarna i både kronor och procent tillfaller dem med en månadslön över 65 000 kronor. De pengarna – hela 4,7 miljarder kronor – hade kunnat användas bättre.
Jobbskatteavdragen har hela tiden motiverats med att det ska löna sig att arbeta i stället för att gå på bidrag. Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt gjorde kampen mot utanförskapet till sitt mantra. Men det innebär också att skattesänkningarna bör vara som störst för låg- och medelinkomsttagare. Det finns inget utanförskap att bekämpa bland höginkomsttagarna.
Faktum är att Sveriges höginkomsttagare redan är väldigt gynnade i ett internationellt perspektiv. Sverige har varken arvs- eller förmögenhetsskatt. Kapitalskatterna är låga. Fastighetsskatten är avskaffad, liksom den så kallade värnskatten på höga inkomster som togs bort av den förra regeringen. Till det ska läggas kraftigt stegrande tillgångsvärden de senaste 20 åren – priset på dyra villor och bostadsrätter har mångdubblats och börsen har gått mycket bra.
Regeringen motiverar den riktade skattesänkningen mot höginkomsttagarna med att det skulle gynna tillväxten. Det får betraktas som ideologiska dimridåer. Det hade knappast varit svårt för Finansdepartementet att utforma mer tillväxtbefrämjande reformer. Den egentliga förklaringen till regeringens agerande torde i stället vara att man vill tillfredsställa en grupp moderata kärnväljare med mycket höga inkomster, företrädesvis i Stockholm.
Då är regeringens ambition att ta bort skatten på sparande upp till en viss nivå – 300 000 kronor på två års sikt – mer välmotiverat. Svenska folket är orimligt skuldsatt och en förstärkt sparandekultur vore välkommen.
En moderatledd regering måste i viss mån ta hänsyn till sina egna närstående intressegrupper. Men i det ligger också en politisk fara. Dels är höginkomsttagarna en liten minoritet – även bland borgerliga väljare. Dels gynnas Socialdemokraterna av att den politiska debatten handlar om fördelningspolitik. Regeringen får inte glömma bort att den blev vald på att få ordning på landet – brottsligheten, invandringen, energiförsörjningen – något mandat för att kraftigt öka inkomstklyftorna finns helt enkelt inte.
