Det sker allt färre stora vetenskapliga genombrott. Tvärtemot den vitt spridda idén om att vi lever i ett kunskapssamhälle med exceptionell kunskapstillväxt, visar flera studier på en nedgång i vetenskapliga framsteg och nya idéer.
Vetenskapliga framsteg på ett fält blir allt svårare ju mer forskning som bedrivits och de lågt hängande frukterna redan plockats. Men även hur forskningen regleras av stat och universitetsorgan spelar in.
I Sverige är tilltron till forskningen stor, motrörelsen är svag. Visst finns kritik. Vad får man för pengarna, frågade journalisten Hanne Kjöller i sin bok ”Kris i forskningsfrågan” (Fri tanke 2020). Många forskare tänker i liknande banor. En enkät vid Göteborgs universitet visar att över hälften av alla anställda menade att man delvis producerar onödig forskning.
Vad som skulle behövas är forskare som tar sig an viktiga frågor, är kreativa och tar risker. Det är en grupp som blir alltmer sällsynt. I stället har vi ett överflöd av ideologiskt inriktad, näringslivsberoende och politiskt opportun forskning. Tyvärr är det ofta denna som får forskningsmedel. ”Inlasning” och internbefordran förstärker fenomenet genom att många satsar på säkra studier för att uppnå miniminivån för befordran.
Ökat reglerande och anpasslighet genomsyrar överlag akademin. Juridifiering, obligatoriska kurser, dokumentationskrav och krav på att dela rätt värdegrund skapar lydnad. För många projekt gäller etikprövning – om tillstånd saknas riskerar forskaren fängelsestraff. Begreppet "känsliga personuppgifter" har kommit att omfatta allt mer dataunderlag.
Bra, kreativ forskning blir i praktiken svår att genomföra då tillstånd endast ges till en på förhand bestämd rigid plan – att söka sig fram och ändra upplägget när processen visar att så behövs är inte längre möjligt. Det är som om skönlitterära författare eller journalister innan de skrev sina alster skulle tvingas söka etiktillstånd eller redogöra för mångfaldsperspektiv. Det tar död på kreativiteten och underminerar sanningssökandet.
Utvecklingen går därför mot mindre angelägen forskning, som sällan gör någon skillnad – annat än för folks karriärer. Regleringsregimer skapar forskare som är försiktiga och följsamma. Ett uttryck för detta är att den omfattande forskningen om internationell migration och etniska relationer missade förekomsten av släktbaserade nätverk som genom hot om våld och trakasserier utövar stor makt i invandrartäta förortsområden.
Utvecklingen drivs på av politiker och universitetsledningar som ser sig som myndighets- snarare än akademiföreträdare. Men även forskare med förkärlek för regelverk, kontroll och riskminimering bidrar till att blockera forskning av värde.
Självständighet och mod är personliga egenskaper, men för att uppmuntra till dessa krävs institutionella förändringar. Viktigt är att motverka regleringsmanin. Etikprövningskraven borde minimeras och främst gälla medicinsk forskning och djurförsök. Pedagogiska kurser, ledarskapsutbildningar, docentkurser, etikutbildningar bör erbjudas men inte påtvingas personer (om de ej har uppenbara behov därav).
Snarare än att betona volymforskning kan man tänka sig att fakulteter och institutioner kan ges i uppdrag att visa på ett antal kunskapsbidrag av verkligt värde per enhet, framtaget under de senaste fem åren. Dessa kunde utvärderas av en panel som kan jämföra lärosäten. Gör man något av betydelse och inte bara producerar artiklar som få läser? Möjligen kan lärosäten rankas eller nivågrupperas, med beaktande av resursförbrukning.
I dag förväntas ”alla” universitetslärare bedriva forskning. Det vore bättre att prioritera undervisningen högre.
Universitet bör stå för fri, kritisk och självständig kunskapsutveckling. När försiktighet och konformism alltmer dominerar urholkas existensberättigandet.
Forskning värd pengarna kräver att självständiga forskare uppmuntras till helt andra förhållningssätt än dem som utvecklingen nu pekar mot.
