Den första arbetsveckan efter sommaren är viktig för lärarna. Eleverna har ännu inte kommit tillbaka och det finns därför tid för egen planering och förarbete inför det stundande läsåret. Tidsfristen är kort. När eleverna dyker upp och terminen börjar blir lärarnas dagar återigen upphackade av lektioner och möten.
Bundenheten till ett strikt schema är en tungt vägande orsak till att läraryrket är så stressfyllt. Under terminens veckor saknas för de flesta lärare sammanhållen tid för egna förberedelser. I praktiken vet vi att många löser detta genom att arbeta obetalt på kvällar, helger och lov.
En stor andel lärare jobbar fler timmar än deras formella arbetstid anger. Ur det perspektivet är det inte heller konstigt att lärare är det yrke som enligt Arbetsmiljöverket är mest drabbat av stressrelaterade besvär. Arbetsgivarna har ett stort ansvar för att situationen förbättras.
Lagom inför lärarnas terminsstart har Linnea Lindquist, känd rektor och skoldebattör, skrivit en krönika i tidningen Skolledaren där hon uppmanar Sveriges rektorer att freda lärarnas arbetstid under den första veckan. Det har nämligen blivit något av en olycklig tradition att rektorerna fyller lärarnas första arbetsvecka med skolutvecklingskonsulter, inspirationsföreläsningar, extra arbetsuppgifter kopplat till skolutveckling och med olika workshops. Därmed går den värdefulla individuella och oplanerade arbetstiden till spillo.
I värsta fall blir den första arbetsveckan ytterligare ett stressmoment där läraren utsetts för arbetsmoment och tidskrävande aktiviteter som inte har med hans eller hennes undervisning att göra. När lärare själva får ange vad som stressar dem anger de administration och andra kringuppgifter.
En del uppstartsaktiviteter kan förstås vara vällovliga. Men de måste viktas mot lärarnas behov av att förbereda läsåret. I regel torde det innebära att rektorerna förutom att hälsa personalen välkommen bör lämna lärarna i fred att arbeta förberedande, i sina arbetslag men framför allt individuellt.
Ett argument för inspirationsföreläsningar och workshops är att det handlar om fortbildning. Viljan att fördjupa sig inom sitt ämne är en anledning till att många väljer läraryrket. Men lösryckta inspirationsföreläsningar med någon skolutvecklingskonsult är inte detsamma som fortbildning. Det är inte vidareutbildning som lärarna själva får välja och det finns sällan uppföljning eller kontinuitet. Ofta finns inte ens förankring i vetenskap.
För de lärare som jobbar i skolan blir den första veckan på läsåret därför lite av ett lackmustest på den egna skolledningen. Är det rektorer och chefer som förstår lärarprofessionens villkor och behovet av egen tid för planering och förarbete? Eller är det en skolledning som finns där mer för sin egen skull och som tappat kontakten med kärnverksamheten?
