Adam Cwejman skriver att jag inte bör bjuda in Mellanösterns konflikter till Göteborg, men det som nu utspelar sig i Israel och Palestina är inte bara en fråga för Mellanöstern.
Inom alla abrahamitiska religioner är solidariteten med samhällets mest utsatta ett viktigt inslag. Läs bara ärkebiskopens text om Gaza.
Just nu tillhör den palestinska civilbefolkningen några av världens mest utsatta. Vi är många göteborgare – långt fler än de som var i Slottskogen och långt fler än de som är muslimer – som med stor förskräckelse följer det eskalerande våldet mot civila palestinier. Det är också något som lyfts ofta när jag tidigare träffat människor som ber på Göteborgs Moské, som arrangerade högtidlighållandet.
Att på en religiös högtid, där jag närvarar som politiker, ägna en stund åt det enorma mänskliga lidande som just nu äger rum i Palestina är därför helt naturligt. Det är inte att ta hit någon konflikt utan att ge röst åt den sorg och bedrövelse som många av oss känner, inte bara muslimer.
Enligt Cwejmans logik borde jag inte heller ha träffat anhöriga till Hamas gisslantagna, vilket jag gjorde kort efter deras terrordåd – tillsammans med Judiska församlingen. Men det gjorde jag, utan att samtidigt fördöma Israels ockupation, och ingen brydde sig. Ingen anklagade mig för ensidighet. Inga ledarsidor gick i spin. Mitt namn trendade inte på X, eller någon annan smal högerplattform. Då var det inte Mellanösterns konflikt, utan något som angår oss alla.
Det är först när jag säger till högtidsfirande muslimska svenskar att det rödgröna styret ser det palestinska folkets lidande, att vi inte stillatigande tänker se på när deras hem ockuperas och barn dödas, som kritiken högerifrån kommer. Adam Cwejman kallar mig principlös. Han misstar sig. Jag är pragmatisk. Jag avskyr Hamas, men jag vill inte att göteborgarnas skattepengar går till fundamentalistiska bosättningar på Västbanken. Både israeler och palestinier har rätt till fred och frihet. Både muslimer och judar har rätt att bjuda in politiker till sina högtidliga ceremonier.
Jonas Attenius (S), Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg
***
Adam Cwejman svarar:
Vad Abrahamitiska religioner har att göra med Attenius politiska linje i Göteborg förstår jag inte riktigt, sannolikt inte Attenius heller. Inte heller förklarar Attenius på vilket sätt han som kommunpolitiker ska hantera utrikespolitiska frågor. Skulle han vara sugen på att varje kommun i Sverige formulerade en egen utrikespolitik?
Att det äger rum ett oerhört lidande i Gaza är det ingen som ifrågasätter. Men det pågår även i Syrien, Jemen och Libyen - men Attenius gör ingen stor sak av det i Göteborg, hur kommer det sig?
Den frågan önskar jag att Attenius grunnade på, för i svaret (det handlar om Israel) så finns också svaret på frågan om varför det inte är klokt att bjuda in Mellanösterns konflikter till Göteborg: Det fyller ingen funktion och tjänar enbart till att trissa upp en stämning som i regel går ut över den judiska minoriteten i Sverige.
Vad Attenius gör i ett publikt forum, ute i Slottsskogen, inför 15 000 personer, jämfört med vad han gör inför ett slutet sällskap, kommer få olika reaktioner medialt. Behöver det ens sägas? Och låt mig tillägga: Göteborgs stad ska oavsett inte ägna sig åt utrikespolitik, oavsett fråga, låt regeringen göra det.