Naomi Abramowicz pläderar i sin ledare (GP 21/8 -23) för en så kallad ”inkluderande nationalism” och att Liberalerna borde anamma den. Riktigt vad det innebär får vi inte veta. Jag uppfattar det som en längtan tillbaka till 1950–60-talen, då ”alla läste samma böcker för sina barn och tittade på samma tv-program”, kanske även en tid då Socialdemokraterna prenumererade på statsministerposten, kvinnor var utestängda från arbetsmarknaden och hbtq+-personer ansågs vara psykiskt sjuka.
Nationalism har dock aldrig handlat om barnböcker. I stället handlar den om att sätta nationens intressen främst, före den enskilda individen. Den kräver att individen har sin främsta lojalitet mot nationen, inte att staten ska ha sin främsta lojalitet mot medborgarna. Om du inte passar in anses du vara illojal mot nationen och förlorar dina rättigheter.
Förespråkarna för den nya ”inkluderande nationalismen” invänder att det inte är så de har tänkt sig. Problemet är bara att när man väl börjat marschera nationalismens väg blir det knappast liberaler som får leda, utan hårdföra nationalister med ringa hänsyn till liberalers akademiska invändningar.
Självklart behövs vissa ramar för ett fungerande Sverige: en nationsgräns och svenska språket, rättsstaten och mänskliga rättigheter. Men därutöver får människor finna lycka och gemenskaper så som de själva finner bäst. Som gammal rektor anser jag att de normer och värden som uttrycks i grundskolans läroplan utgör en utmärkt grund. Inte minst eftersom läroplanen har ett så tydligt individperspektiv.
Abramowicz tycker sig i Liberalerna finna två olika läger, för eller emot liberal nationalism. Sant är att ett par riksdagsledamöter framfört opreciserade tankar om ”liberal nationalism” - och så finns vårt partiprogram, där Liberalernas uppdrag grundas i socialliberalismen med individen som utgångspunkt. Så har vår ideologiska grund formulerats i över hundra år, och den är lika aktuell i dag.
Jan Jönsson (L), borgarråd Stockholms stad