I onsdags fick den välkända läkaren och professorn Agnes Wold från Göteborg ta emot RFSL Stockholms skampris ”den rosa tisteln”. RFSL har delat ut det här priset i flera år, bland annat till Astrid Lindgrens barnsjukhus och SVT:s Uppdrag Granskning.
Syftet är att skambelägga debattörer och institutioner som inte delar RFSL:s uppfattning i exempelvis transfrågan. Wolds specifika försyndelse var att hon i en Expressenkrönika (30/10) argumenterade för det egentligen självklara faktum att det bara finns två biologiska kön – även om man kan ha olika könsidentiteter.
Wold var också tidigt ute och kritiserade den nya könstillhörighetslag som ska träda i kraft nästa år. Sex av riksdagens åtta partier vill göra det lättare för ungdomar från 16 års ålder att byta juridiskt kön. Men många unga som vill byta kön – s.k. transsexuella – lider av olika psykiska diagnoser och det är inte alls självklart att samhällets uppmuntrande av könsbyte får dem att må bättre. Att antalet unga med oklar könsidentitet mer än tiodubblats på några år talar starkt för att det rör sig om en social trend.
Wolds skepsis delas av många sakkunniga läkare och forskare på området. Däremot går den på tvärs mot RFSL:s ideologi där individens fria val och föreställda autenticitet övertrumfar alla andra hänsyn.
Det ligger något paradoxalt över att en organisation – RFSL – som bildats för att motverka just skam delar ut ett skampris till meningsmotståndare. Men intolerans i toleransens namn är nu inte något ovanligt.
Tolerans likställs i dag ofta med att ha rätt inställning och åsikter. En föreställning som bygger på en svartvit världsbild där gott ställs mot ont. Sådan förenkling är i själva verket grunden för intolerans.
Politisk kamp formar den som kämpar. Kampen för homosexuellas likaberättigande hör till de mest framgångsrika i västvärlden under de senaste decennierna. Den har på många sätt gjort våra samhällen mer toleranta och öppna. Men det har varit en kamp som mött hårt motstånd.
Att beskriva processen som ett enkelt Hollywooddrama där de ljusa krafterna övervinner de mörka är att göra våld på verkligheten. Så beskrivs ofta segrar i efterhand, men ingen verklig konflikt ser ut på det sättet. Kampen för homosexuellas rättigheter var inget undantag och långt ifrån självklar.
Förändringen i synen på homosexualitet går inte att skilja från en generell förändring av mansrollen under samma tid. För det är i första hand den manliga homosexualiteten som mött motstånd historiskt. Traditionellt har nämligen manligt och kvinnligt uppfattats som bestämda motsatspar. En riktig man skulle inte bete sig kvinnligt.
Att definiera manlig homosexualitet som omanlig är förstås en grov förenkling. Men föreställningen var central. Om man inte förstår sambandet mellan dagens förändrade könsroller och den ökade toleransen för HBTQ-personer så förstår man inte heller varför homosexualitet kunde uppfattas som ett hot och varför det krävdes omfattande attityd- och samhällsförändringar för att ändra på det.
Ökad jämställdhet och uppluckrade könsroller mellan män och kvinnor var en förutsättning för acceptansen av HBTQ-personer. Industrisamhällets övergång i ett mer okroppsligt tjänstesamhälle underlättade den här könsavkodningsprocessen.
Det är inte konstigt om sådana normförskjutningar skapar motstånd. De utmanar uppbyggda identiteter som skapat trygghet, lojalitet och status. Samtidigt har många heterosexuella män välkomnat den förändrade mansrollen och sett den som en befrielse.
Transrörelsen kan sägas ha tagit utmaningen av normerna ett steg längre. Homosexualitet har trots allt kommit att uppfattas som en fast kategori. Transsexualismen erkänner inga fasta kategorier.
Idealet är total valfrihet. Människan ”är” inte man, kvinna, hetero- eller homo – hon är med vilja och kirurgi sin egen skapare och skulptör. Inte ens biologin – våra kroppar – ska få sätta några hinder.
Total frihet för individen är ett ideal som stämmer väl överens med den överideologi som dominerar västerlandet i dag. Men när frihetsidealet dras till sin absoluta spets på detta sätt trasslar det in sig paradoxer.
Ingen människa är nämligen totalt fri – från sin uppväxt, sociala omgivning eller biologi. Vi klarar inte heller att orientera oss i tillvaron utan någon form av struktur. Vi behöver någon form av identitet och vi har svårt att uppfinna oss själva från grunden. Transpersoners vilja att byta kön eller klä sig i det motsatta könets attiraljer blir inte sällan ett övertydligt bekräftande av könsspecifika koder. Könsrollen blir då allt annat än oviktig, vilket kirurgin kan ses som yttersta uttryck för.
Hur ska vi då förhålla oss till unga identitetssökande människor som vill byta kön? Mår de dåligt för att de – av olika skäl – har svårt att finna en fast identitet i ett samhälle där allt flyter? Eller mår de dåligt för att omgivningen ställer upp normer kring identiteter? Det sistnämnda är hårdraget den linje RFSL förespråkar. Det är dock en linje som strider mot det mesta vi vet om mänsklig psykologi.
Frihet blir bara meningsfull om du har en fast punkt att utgå i från, om du vet vem du är. Det är inte lätt att leva. RFSL:s dogmatik gör det inte lättare. Agnes Wold och andra som tillför andra synpunkter och perspektiv har absolut ingenting att skämmas för. Att acceptera komplexiteten i tillvaron är nämligen ett grundvillkor både för tolerans och personlig växt.
LÄS MER: Rousseau spökar i transdebatten
LÄS MER: Rätten att byta juridiskt kön kan cementera könsrollerna
