Experimentet med Roma kulturklass, Sveriges enda kommunala grundskoleutbildning med romsk profil, pågick i 20 år. 2017 lades klassen ned på grund av allvarliga brister. I flera artiklar har Göteborgs-Posten granskat varför experimentet fick hålla på så länge, trots återkommande kritik från svenska myndigheter.
För att förstå upprinnelsen till Roma kulturklass behövs en historisk kontext. Den romska gruppen utestängdes länge från den svenska skolan och nekades utbildning.
I vitboken om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet finns åtskilliga berättelser om hur romska elever blev offer för kränkande särbehandling i svensk skola. Många beskriver hur de kallades ”tattare” och ”zigenarpack” av både lärare och elever. Vissa utsattes för våld. Andra fick inte börja skolan överhuvudtaget, trots att de ville. En kvinna berättar om hur hon visades på dörren av en lärare som sa att ”de inte ville ha några zigenare i skolan”.
Tanken med den romska kulturklassen var att den skulle symbolisera något helt nytt och erbjuda en trygg miljö, fri från rasism och trakasserier. Nu skulle den romska kulturen äntligen bejakas och romska barn skulle få en språngbräda in i det svenska samhället. I stället blev den ett fiasko.
Lärarna saknade utbildning. Kvaliteten på undervisningen var så usel att många av barnen varken lärde sig läsa, skriva eller räkna. Vissa elever fick gå om flera årskurser. Omfattande frånvaro bland eleverna både tolererades och bortförklarades med kulturella skäl. När Skolinspektionen gjorde sin första inspektion konstaterades att inte en enda elev var behörig till gymnasiet.
Ändå visar GP:s granskning att klassen fick förvånansvärt mycket positiv press – till en början. Den hyllades som unik i sitt slag och som ett verktyg för romsk inkludering. Tills kritiken från tillsynsmyndigheter blev så tuff att kommunen inte hade något annat val än att lägga ned den.
Berättelsen om Roma kulturklass visar hur fel det kan bli när negativ särbehandling ska kompenseras genom positiv särbehandling. Dåtidens skolbyråkrater inbillade sig att de gjorde de romska barnen en tjänst när de såg mellan fingrarna och tolererade sådant som aldrig hade accepterats i en vanlig svensk skolklass. De kunde inte ha gjort eleverna en större otjänst.
”Jag tror att vi måste bli mer ödmjuka inför kulturella skillnader om skolan ska bli attraktiv”, sa skolans dåvarande rektor när hon intervjuades i Brottsförebyggande rådets tidning 1996.
”Några föräldrar vill till exempel inte att deras barn ska delta i gymnastiken. Det krockar med deras traditionella uppfattning om rent och orent. Vi försöker vara flexibla”, sa hon.
Skolbyråkraternas så kallade ödmjukhet och flexibilitet var inget annat än en sorts välvillig rasism. Man accepterade att romska barn skulle få en sämre skolgång än andra barn – för det sågs som en seger bara att de dök upp. Så låga var alltså förväntningarna. Den missriktade välviljan ledde till att man berövade de romska barnen en framtid. För vem kommer att anställa någon som saknar gymnasiebehörighet?
När GP undersöker hur det har gått för barnen som gick i den romska kulturklassen träder en mörk bild fram. Hälften av dem som har gått i Roma kulturklass är dömda för brott, från stölder och narkotikabrott till våldsbrott.
Experimentet med Roma kulturklass misslyckades. Det skulle vara ett sätt att kompensera för det svenska samhällets diskriminering mot den romska minoriteten. Men det resulterade bara i ytterligare ett svek, trots de goda intentionerna.
