Minns ni 2009? Det är femton år sedan. En ganska kort tid i en människas liv men en livstid politiskt. Värnplikten i Sverige avskaffades, den svenska regeringen godkände att gasledningen Nordstream mellan Ryssland och Tyskland skulle byggas över svenskt farvatten, rättegången mot Piratebay-grundarna inleddes och Saabs biltillverkning lades ned.
Det året var det även val till Europaparlamentet. Då fick Piratpartiet dubbelt så många röster som Sverigedemokraterna. Femton år senare, 2024, skulle SD få 35 gånger fler röster än piraterna. Och då gjorde SD ändå ett mycket svagt val. Sverige är politiskt 2024, ett helt annat land än 2009.
Nyligen hade jag förmånen att tillsammans med en av Piratpartiets grundare, Rick Falkvinge, prata om den här näraliggande – men ändå avlägsna eran – i svensk politik. Falkvinge var partiledare under Piratpartiets glansdagar. Partiets frågor om integritet, upphovsrätt, och ett fritt Internet var i ropet. Det gav som sagt också utdelning i valet och Piratpartiet skickade två ledamöter till Europaparlamentet.
2009 skriver undertecknad en, visar det sig, fullkomligt felaktig spaning om valåret 2010 med budskapet att om de borgerliga partierna inte sköter integritetsfrågorna rätt så kan det kosta dem regeringsmakten. Men när Falkvinge lämnar partiet 2011 har redan något skett. Integritetsfrågorna är på väg att dö bort. Ett år tidigare har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och den återvalda Alliansen saknar egen majoritet i riksdagen, men det beror inte på att de misskött genomförandet av FRA-lagen.
Falkvinge berättar om hur de där åren kring 00-talets slut var en brytningstid. Frågor som var ideologiska och emellanåt abstrakta, som integritet och upphovsrätt, kunde dominera nyhetsflödet och de politiska diskussionerna. Men bara några år senare hade dessa frågor hamnat på historiens skräphög. Hur ofta varnas det nuförtiden för inskränkt integritet?
Den tidigare partiledaren förklarar förändringen med hänvisning till psykologen Abraham Maslows behovstrappa. Längst ned i behovstrappan har vi de mest basala behoven: vara mätt, inte för kall eller varm, slippa smärta, få sova. När de behoven är tillfredsställda så kan vi säkerställa nästa behovssteg: grundläggande trygghet och säkerhet. Längre upp i trappan finner man sådant som social samvaro, självförverkligande och självförtroende.
Översätt den här behovstrappan till samhället – vad finner vi då på det lägsta trappsteget? Att samhället fungerar, vi behöver inte stjäla eller tigga för att få mat och vi har tak över huvudet. Nästa steg är att det råder en grundläggande trygghet i samhället, det skjuts inte på gatorna och vi behöver inte oroa oss för en förestående invasion av främmande makt.
Falkvinges tes är att samhällsdebatten inte längre befinner sig på de övre trappstegen, vilket var fallet under 00-talets sista år, vi har rört oss ned i behovstrappan på bekostnad av mer ”lyxiga” frågeställningar. Trygghet trumfar alltid integritet, visade det sig.
Berättelsen om Sverige under 2010-talet handlar om hur Sverige alltmer började glida ned till trappsteget säkerhet och trygghet i offentligheten. Det handlar inte enbart om tryggheten i det svenska samhället – även säkerhetspolitiskt skedde det ett uppvaknade, framdrivet av ett alltmer aggressivt Ryssland. Värnplikt, stora satsningar på Försvarsmakten, Nato-medlemskap och militärt bistånd till vår allierade Ukraina – allt detta är idag självklarheter. Jämför det med 2009 års optimistiska naivitet kring säkerhetsläget.
Det finns de som ifrågasätter den här beskrivningen. De menar att förändringen under 2010-talet inte i första hand handlar om att Sverige (eller vårt närområde) nödvändigtvis har förändrats så radikalt – snarare att med SD:s inträde i riksdagen 2010 så förändrades den offentliga diskursen. Det vill säga: Sverige blev inte, på något fundamentalt plan, ett annat land på grund av sådant som invandring, segregation, minskad social tillit och grövre kriminalitet – utan ”bilden av Sverige” förändrades medvetet. Det skedde med hjälp av en anpassning från borgerligt håll till SD och ett stort mått av desinformation och manipulation i sociala medier.
Det finns ett korn av sanning i det här påståendet, SD, och anpassningen till SD:s problemformuleringar spelade förstås en roll. Men jag vill hävda att det inte hade kunnat ske utan att läget på gatan och i offentligheten också förändrades påtagligt. SD agerade under 2010-talet som politiska entreprenörer vilka såg ett gapande hål i den svenska politiska marknaden.
Det var också först på 2010-talet som vi på allvar började bevittna systematisk organiserad brottslighet som inte bara drabbade människor i samhällets marginal, utan även påverkade kommunal service och människors vardag i större utsträckning. Segregationen förvärrades ständigt i takt med ökad invandring, trots Alliansregeringens högt ställda integrationspolitiska mål. Rysslands invasion av Ukraina, först 2014 och sedan 2022 blev avgörande för att helt begrava idén om att svenskt försvar, liksom civilförsvaret och värnplikten, hade spelat ut sina roll.
Något som säkerligen påskyndande förändringen av Sverige var även att det offentliga samtalet – vad som prioriteras och uppmärksammas – också förändrades. Intåget av sociala medier (Facebook, Twitter och Instagram börjar alla bli stora kring 2010) fördjupade befolkningens inblandning i samhällsdebatten.
Tidigare hade stora institutioner som partier, tv-kanaler, branschorganisationer, fackföreningar och tidningarnas redaktioner privilegiet att sätta dagordningen för ett val eller en politisk debatt. Den här makten försvinner förstås inte helt under 2010-talet, men i större utsträckning måste det stora institutionerna förhålla sig till vad människor på Internet väljer att rikta sin uppmärksamhet mot.
Vad som samtidigt sker under 2010-talet är att vissa tidigare väldigt dominanta ideologiska stridsfrågor kring marknader, skatter och relationen mellan stat och individ nästan helt försvinner från hetluften. En del vill nog hävda att de ideologiska skillnaderna kvarstod och att det var tyngdpunkten i debatten som skiftade. Men nog är det ändå så att de faktiska ideologiska skillnaderna när det kommer till välfärdsstatens utformning även har minskat med tiden. Moderaterna torgför inte längre några långt gående privatiseringar och Socialdemokraterna driver inte några omfattande förstatliganden. Delvis är det nog en konsekvens av att dessa partier förstår att väljarna inte belönar vidlyftiga experiment längre, de stora visionernas tid är inte nu.
Sverige gick på ganska kort tid från att vara ett land som hade råd, tid och lust, att diskutera frågor längre upp på Maslows behovstrappa till att allt oftare behöva lägga tyngdpunkten på att tillfredsställa grundläggande behov – få bort skjutningar, sprängningar, omfattande välfärdsbedrägerier och infiltration av offentlig förvaltning.
För femton år sedan tog nog många, inklusive undertecknad, mycket av det som utmärker Sverige – hög social tillit, trygghet och stabilitet – för givet. 2010-talet slog sönder den illusionen. Snart halvvägs igenom 2020-talet finns inget som tyder på att Sverige snart skulle kunna få förmånen att röra sig upp i behovstrappan.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
