Varför får vi allt färre barn? Frågan gäckar såväl opinionsskribenter som demografer. Vi rider alla därför våra käpphästar och anför allt från sekularism och individualism till internet, ojämställda pappor, bostadsbrist, ekonomin och det oroliga omvärldsläget. Det är hart när omöjligt att isolera för de olika sambanden, så vi fortsätter gissa. En del opinionsbildare lägger mest krut på att spela ner problemet, men verkliga makthavare, såväl Macron som Orbán, inser att framtiden blir besvärlig om arbetskraften blir allt mindre i förhållande till andelen äldre. Och många tycker nog instinktivt att ett samhälle med allt färre barn, är ganska dystopiskt.
Vad ska vi göra? Det finns, uppenbarligen, ett ganska begränsat antal välutbildade människor som önskar flytta till Sverige. De flesta länder behöver dessutom själva sina läkare och programmerare, sina antropologer och ingenjörer. Och att lösa personalbristen i låglöneyrken med arbetskraftsinvandring är en särdeles dålig idé. Vi har sett vad det leder till: exploatering av människor som inte kan eller vågar hävda sina rättigheter, orimlig konkurrens gentemot företag som faktiskt efterlever regler och avtal, och därtill ett omfattande fiffel med uppehållstillstånd.
Vi skulle helt enkelt behöva lite bättre egen demografisk återväxt. Men när inte ens landet med världens mest generösa föräldraledighet lyckas stoppa den nedåtgående trenden, kan man lätt bli uppgiven. Finns det överhuvudtaget någon (försvarbar) politik som kan leda till ökat barnafödande? På marginalen och inom vissa befolkningssegment kan givetvis subkulturer uppstå, där föräldraskap och stora barnkullar värderas högre, där livet får kretsa kring familjen snarare än familjen runt karriären. Men det är nog just på marginalen. Krafterna som drar i motsatt riktning är så starka: materialistiska drömmar, självständighet, egentid, resor och karriär gör att de som faktiskt får barn, överlag inte kommer få särskilt många. Två barn, ett jobb, åldrande föräldrar och ambition om att upprätthålla något fritidsintresse och en eller ett par vänskapsrelationer, är mer än nog för att fylla en människas tillvaro och kalender.
Jag tror att politiken bör rikta blicken mot dem som inte får några barn alls, för här kan man se ett trendbrott. Tidigare fick lågutbildade kvinnor med låga inkomster relativt många barn. I dag är det tvärtom: det är bland de med minst utbildning som barnafödandet gått ner allra mest. Och det finns en grupp som är barnlösa i ännu högre grad än lågutbildade kvinnor, nämligen lågavlönade män. Drygt 40 procent av dessa blir aldrig pappor, enligt siffror från 2018, det är en kraftig ökning sedan 1970-talet. Det är på sätt och vis bra att färre barn föds in i relativ fattigdom. Men om gruppen med svag anknytning till arbetsmarknaden är stor, finns det kanske skäl att göra en klassanalys av de sjunkande födslotalen.
Ungefär 15 procent av pojkarna går ut nian utan fullständiga betyg, och av dem som börjar gymnasiet hoppar ungefär en tredjedel av utan en examen. Det här är pojkar som löper väldigt stor risk att hamna i gruppen ”lågavlönade män”. Dessa män har särskilt svårt att hitta en partner, vilket är det huvudsakliga skälet till barnlöshet. Man kan också vända på det och säga att om gruppen lågavlönade män växer, blir det svårare för kvinnor i de nedre inkomstlagren att hitta lämpliga pappor till sina barn.
Det talas, lyckligtvis, allt oftare om problemet med ett utbildningssystem som missgynnar pojkar. Deras kognitiva utveckling är långsammare än de jämnåriga flickornas och de har särskilt svårt att överblicka och planera sina arbetsuppgifter – en förmåga som är nästan oumbärlig i svensk grundskola. Och det teoretiska fokuset tränger ut all annan begåvning. Till och med för yrkesprogrammen krävs godkänt i många teoretiska ämnen. Den som inte kan räkna algebra och formulera argumenterande texter kommer ingenstans. Det spelar ingen roll om man är duktig på att laga mat eller sy, om man längtar efter att köra skogsmaskiner eller arbeta på fartyg, om man älskar att ta hand om djur eller har en konstnärlig begåvning. Man måste också kunna konversera på engelska och ha godkänt i sammanlagt åtta ämnen. Så tar vi ifrån barnen som saknar studiemotivation eller kognitiv förmåga möjligheten att skapa sig ett värdigt liv, att skaffa sig en utbildning, ett jobb och en inkomst. Pojkarna kommer att väljas bort på äktenskapsmarknaden och flickorna kommer inte hitta några pappor till sina barn.
Allt börjar i skolan, till och med nativiteten!
