Svenska järnvägar lider av dåligt underhåll. Redan i dag beräknas underhållsunderskottet till närmare 70 miljarder och det förväntas växa under kommande år. Det får konsekvenser för både pendlare och industrin. Till exempel är bristande underhåll orsaken till runt 80 procent av SJ:s förseningar.
I debatten om järnvägarnas tillstånd hörs ibland röster som säger att underhållsskulden är marknadens fel. Men just järnvägen är faktiskt ett område där staten har närmast monopolställning. Av drygt 1500 mil järnväg i Sverige äger staten mer än 90 procent. Där ansvarar Trafikverket för underhållet. Själva arbetet upphandlas men bland de tre företag som utför basunderhåll är helstatliga Infranord marknadsledande.
Kvaliteten och underhållet på svenska järnvägar beror alltså framför allt på vilka riktlinjer och vilken budget Trafikverket får av våra folkvalda. Och det är hos den politiska nivån som ansvaret måste sökas. I ett läsvärt reportage i DN intervjuas Björn Rosengren (S) som var kommunikationsminister 1998-2002 och Catharina Elmsäter-Svärd (M) som var infrastrukturminister 2010-2014 (22/7).
Båda beskriver utan krusiduller hur järnvägsunderhållet sågs som en budgetregulator. Politiken satsade visserligen på infrastruktur men föredrog nya projekt. Att förvalta den infrastruktur man redan hade var mindre intressant. ”Ingen har vunnit val på att satsa på järnvägen”, sammanfattar Björn Rosengren politikens inställning.
Ur det perspektivet är inte järnvägen något undantag. I det demokratiska beslutsfattandet finns det en inbyggd risk för kortsiktighet. Politiker tenderar att bli bättre belönade för något som syns under deras mandatperiod, än för något som spelar roll i längden.
Magnus Persson, som varit statssekreterare och suttit i styrelsen för Trafikverket, har skrivit en tänkvärd debattartikel på sajten jarnvagar.nu om just politikens oförmåga att säkra underhåll (2/5). Trots utfästelser från politiker i valtider har Magnus Persson låg tilltro till att enskilda regeringar skulle lyckas att vända underhållsskulden: ”Frestelsen att byta ut tråkigt underhåll mot spektakulära bandklippningar är allt för stor”, skriver han.
Därför föreslår Magnus Persson att infrastrukturfrågor behandlas som strategiskt långsiktiga frågor i en parlamentarisk beredning – ungefär som försvarsfrågorna i försvarsberedningen. Det skulle kunna borga för bredare förankring och bättre långsiktighet. Målet är förstås att underhåll och reinvesteringar över tid ska utgöra en större andel av infrastrukturbudgeten. Nya projekt kan få bli budgetregulator medan förvaltningen av det befintliga säkras.
Klart är att någon typ av lösning som gör det svårare för politiken att smygspara på underhållet behövs. I höst ska regeringen komma med en infrastrukturproposition som förväntas innehålla höjda ambitioner med underhållet. Det vore ett bra tillfälle att också presentera förslag på hur basunderhållet kan fredas långsiktigt.
