Föds det färre barn i Sverige? Ökar andelen barnlösa? Står vi inför en demografisk utmaning? Det borde vara enkla frågor att svara på i ett land med kanske världens bästa tillgång till statistik. Men i kulturkrigets tidevarv finns inga oskyldiga fakta.
Vi är ett antal debattörer som problematiserat det faktum att barnafödandet i Sverige nått rekordlåga nivåer. Det föds färre barn per kvinna än på över ett halvsekel. Dagens siffror ligger i linje med 1930-talets omtalade befolkningskris.
Man vet inte riktigt varför, men sedan 2010 har det så kallade fruktsamhetstalet gått ned kraftigt. Det gäller inte bara i Sverige utan i många västländer, inklusive länder med utvecklad barnomsorg och föräldrastöd. De vanliga ekonomiska förklaringsmodellerna ger inget svar. En möjlig förklaring som diskuterats är förändrade attityder, att självförverkligande sätts högre än familjebildning.
En studie från Helsingfors universitet ger stöd för den tesen. Finländare födda mellan 1985 och 1994 har en betydligt mer negativ inställning till att skaffa barn än tidigare generationer.
Allt detta påtalade jag i en ledarkrönika i början av januari. Det fick Dagens Nyheters ledarsida att ett par veckor senare förklara det låga barnafödandet som ett positivt uttryck för frihet. DN välkomnade att normen att föda barn håller på att luckras upp. Samma ledarsida har senare använt det låga barnafödandet som argument för att åter öka invandringen kraftigt (DN 9/6), vilket jag i sin tur kritiserade som ett uttryck för en människosyn där medborgare betraktas som utbytbara storheter utan kulturellt sammanhang.
Födelsetalens politiska sprängkraft hänger samman med att de kan ses som ett uttryck för hur ett samhälle mår. Att vissa politiska krafter, såsom DN-ledare, ser invandring som ett alternativ till att befolkningen reproducerar sig gör frågan än mer laddad.
Så långt handlar det om att värdera utvecklingen olika. Häromdagen gick dock kulturskribenten och filosofen Elsa Kugelberg till frontalangrepp mot alla oss som påtalat det låga barnafödandet som ett problem – undertecknad, ledarsidans Susanna Birgersson, SvD:s Josefine de Gregorio och kulturskribenten Anna Björklund. I mästrande ordalag förklarar Kugelberg att vi låter oss ledas av känsla och inte kan läsa statistik. Våra förslag var dessutom ”aparta” – en tydlig vinkning till den amerikanska debatten där alla till höger om mitten nu ska utmålas som något slags miffon. Barnafödandet kastades rakt in i kulturkriget.
Kugelbergs förmenta trumfkort är att antalet barnlösa inte har ökat om man ser till de kvinnor som idag uppnått 45 års ålder – det vill säga befinner sig i slutet av sin fruktbara period. När man ser till hela fruktsamhetscykeln på det sättet brukar man tala om fruktsamhet på kohort- eller generationsnivå.
Barnlösheten har inte ökat slår Kugelberg fast. Kritikerna är trångsynta, ideologiskt förblindade troglodyter som inte förstått någonting. Ett liknande resonemang har tidigare – och i mer sansade ordalag – förts fram av Sacos tidigare samhällspolitiske chef, Gunnar Wetterberg, på Expressens ledarsida.
Det är bara det att det här sättet att tolka statistiken inte håller för närmare granskning. Det stämmer att andelen barnlösa kvinnor bland dagens 45-åringar är marginellt lägre än den var för 45-åriga kvinnor vid millennieskiftet, det vill säga hos dagens 65-plussare. Men debatten handlar ju inte om hur 70-talistgenerationen står sig i relation till 50-talisterna. Den handlar om de tydliga förändringar som kan ses i barnafödande hos dem som är födda efter 1985.
SCB påpekar i rapporten ”Utan barn” att resonemanget håller för de tidigare generationerna: 50-, 60- och 70-talisterna. Där tenderade mycket riktigt fruktsamheten att vara konstant över livscykeln även när fruktsamhetstalen varierade periodvis. Med andra ord: det som har varierat är snarast när i livet kvinnor skaffat barn, bland annat beroende på ekonomiska omständigheter.
För dem födda efter 1985 syns dock ett trendbrott. Den genomsnittliga åldern för förstföderskor har inte bara fortsatt öka utan accelererat. Andelen barnlösa ökar tydligt både bland 30- och 35-åringarna.
Wetterberg och Kugelberg har rätt i att vi ännu inte har ett klart facit eftersom de som är födda 1985 och senare ännu inte har nått 45 års ålder, som här satts som den bortre punkten i fruktsamhetscykeln. Kanske kommer 85-orna och deras yngre kolleger rätta till den nedåtgående statistiken genom att plötsligt börja föda en massa barn mellan 35 och 45 års ålder. Men statistikerna ser inte någon rationell orsak till det. Inget talar för att det är mer sannolikt än att de nedåtgående fruktsamhetstalen även kommer märkas på generationsnivå. SCB påtalar snarare att den sjunkande fruktsamheten är ojämnt fördelad. Det är för första och andra barnet den går ned, inte tredje och fjärde.
De flesta kan nog intyga att föräldraskap i dag har blivit ett betydligt större åtagande än det var för bara en generation sedan. Det fodrar enorma resurser i form av tid, kunskap och pengar och präglas av medelklassens konkurrens-, strategi- och statustänkande på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske har vi helt enkelt ställt upp så orimliga krav på föräldraskap att fler väljer bort det av den anledningen? Även kraven på att hitta en ”perfekt” partner försvårar familjebildandet för många. Att avfärda problemet som ett uttryck för rationell planering och fria val är att göra det väldigt enkelt för sig.
Det här är frågor som är så centrala för det svenska nationsbygget att vi måste kunna föra en fri och öppen debatt om dem utan att dras ned i något importerat kulturkrig från USA.
