Håller Socialdemokraterna på att slå in på en mer konservativ väg? Det som ibland kallas den ”danska modellen”, "blue labour" eller ”vänster-tan”. En kombination av stark välfärdsstat, mindre uppfostrande attityd och restriktiv invandrings- och kriminalpolitik?
Att detta är rörelseriktningen uppfattas i varje fall i den interna debatten. Tankesmedjan Tiden har, med partiledningens goda minne, drivit på för denna inriktning i ett par år nu. I Göteborg har S, under Jonas Attenius ledning, helt anammat konceptet. Sedan partiledarbytet och Miljöpartiets avhopp från regeringen har också utspelen i denna riktning duggat tätt. Budskapet är ”ta tillbaka kontrollen” – direkt kopierat från Boris Johnssons brittiska Toryparti.
Förra veckan skrev Joel Stade, fram till nyligen topptjänsteman i Regeringskansliet, en artikel på S-plattformen Rörelsen (11/1) där han frankt konstaterade att: ”Nästa mandatperiod kommer att kännetecknas av Tan-politik. Det är mycket angeläget att det är socialdemokratin snarare än de högerkonservativa som leder Sverige när den politiken ska gestaltas”. Tan är en statsvetenskaplig förkortning för ”Traditionell, auktoritär, nationalistisk”. Det väckte reaktioner. Kanske för att det som setts som taktik nu framställdes som ideal partiet faktiskt bör verka för.
Ett par dagar senare meddelade några profilerade S-debattörer inom Tro och Solidaritet att de lämnar partiet i protest mot den nya given. De tar med sig den tidigare S-anknutna föreningen Hjärtat i Stockholm.
Den mer ”taniga” S-falangen lär knappast sörja dessa avhopp. Talar man med ”högersossar” är budskapet att en liten men högljudd minoritet, tillsammans med Miljöpartiet hållit S som gisslan i invandrings- och mångfaldspolitiken.
Det är förstås inte hela sanningen. Sedan långt tillbaka har det inom socialdemokratin funnits en spricka mellan progressiva internationalister – tänk Mona Sahlin eller Olof Palme – och mer nationellt orienterade socialdemokrater, liksom mellan dem som vill driva identitetskamp och de som vill se universella helhetslösningar (det senare är knappast konservativt, men står i konflikt med mångfaldvurmandet). Ibland har den ena falangen haft övertaget, ibland den andra. Partidisciplinen är dock sådan att de som befinner sig i minoritet som regel rättar in sig i ledet.
Givetvis finns det ett taktiskt inslag här. S har förlorat en stor del manliga LO-väljare till SD. Så även senaste valet. 11,3 procent av de nya SD-väljarna i valet 2018 vanns från S (15,7 procent vanns från M). De vill partiet vill vinna tillbaka. Socialdemokraterna räknar också med att de som ogillar en mer "dansk socialdemokrati" ändå kommer rösta på något av S stödpartier.
Det är nog korrekt. Men kritikerna hävdar att det är kortsiktigt. S borde i stället borde fokusera på en mer omfattande fördelningspolitik. Deras grundantagande är att SD-röstarna ”egentligen” är missnöjda med den ekonomiska fördelningspolitiken, saknar framtidstro och har otrygga anställningar eller. En sådan materialistisk analys kan tyckas naturlig för ett i grunden socialistiskt parti. Men den har inte så mycket fog för sig.
SD:s LO-väljare är förvisso missnöjda, men de tillhör inte de ekonomiskt mest utsatta. De är ofta kritiska till bidrag och tycker man ska göra rätt för sig. De upplever Sverige som otryggt till följd av den förda migrationspolitiken med tillhörande integrationsproblem. Deras solidaritet har tydliga gränser. En politik som enligt dansk modell kopplar välfärdsförmåner till medborgarskap och kvalificering skulle troligen gå hem i denna grupp på sikt, även om deras besvikelse mot S ofta är avgrundsdjup.
SD har samtidigt närmat sig Moderaterna allt mer. Både deras företrädare och väljare kommer från mer etablerade grupper än tidigare. Det är från M de växt mest de två senaste valen. Därför kan S strategi ändå lyckas. Ett mer ”tan-inriktat” S kan få en del ”arbetarsverigedemokrater” som kanske inte känner sig hemma i M-samarbetet att återvända.
Ska Socialdemokraterna lyckas med den manövern lär man dock behöva hålla både V och C i schack och MP – det mest profilerade Gal-partiet – utanför nästa S-regering.
