Larmrapporterna duggar nu allt tätare om vad mobilberoendet gör med den unga generationen. I en intervju i DN (28/5) i veckan förklarar OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher, som ansvarar för Pisa-mätningarna, att forskningsstödet för att mobilerna är en central förklaring till 15-åringars försämrade skolkunskaper i hela västvärlden nu är så starkt att det går att slå fast.
Facktidningen Ämnesläraren har i en serie artiklar fördjupat sig ”uthållighetsraset” hos svenska elever. Tidningen har låtit 5000 lärare svara på enkätfrågor och intervjuat experter på lärande och koncentrationsförmåga. Det är ingen överdrift att kalla resultatet för skrämmande.
Nio av tio lärare anser att elevernas uthållighet försämrats på ett oroväckande sätt. Ungefär lika många ser förklaringen i mobilanvändandet. Eleverna har matats till den grad med snabba digitala stimuli att de tappat koncentrationsförmågan. Många klarar inte av att vara uppmärksamma längre än 2-3 minuter.
Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, varnar för att koncentrationsförmåga är något man måste träna upp. Om det inte sker tidigt så ökar bara problemen längre fram. Det slår mot både inlärnings- och prestationsförmåga. Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap, menar att den svenska skolan gör eleverna en otjänst när de inte tvingas ha tråkigt och får sitta och nöta in mängdkunskap.
Föreställningen att inlärning ska vara ”lustfylld” från början är kortsiktig. Långsiktigt är belöningen mycket större av att verkligen behärska kunskaper. Här kan man möjligen också se ett skäl till den ökande psykiska ohälsan bland unga. Den som är beroende av snabba kickar kommer inte att utvecklas som människa utan hamnar i stället i en situation som påminner om missbrukarens.
Tråkigt pluggande, ansträngning, misslyckanden och förmåga att ta kritik är nödvändiga ingredienser för att bli en vuxen människa. Att helt enkelt lära sig skjuta upp belöningar. Men samtidigt som allt fler elever blivit luststyrda och lättuttråkade upplever många lärare att de inte har stöd i ambitionen att gå emot eleverna.
Tvärtom kommer påbud om att låta elevernas motivation styra undervisningen. Återigen påminns vi om hur det oheliga giftermålet mellan vänsterpedagogikens auktoritetskritik och den nyliberala synen på eleven som kund under ett antal decennier monterat ned studiedisciplinen i svensk skola. De senaste åren dessutom toppat med en mental digitalisering på turbo genom den nya tekniken.
Det finns vissa saker skolan kan göra för att möta utvecklingen. Det handlar förenklat om att bli mindre tillmötesgående. Läraren Filippa Mannerheim framhåller i en kommentar att skolan inte bara generellt har gått för långt i att bemöta elevernas krav på att slippa ”ha det jobbigt”. Det i dag vanliga förhållningssättet med ”anpassad undervisning” – det vill säga lägre krav – gör att de barn och ungdomar som är i störst behov av att bryta destruktiva mönster inte får hjälp med det.
Svensk skola varken kan eller ska gå tillbaka till en 1950-talsmodell där hierarkin dominerade skolan. Men det är alldeles uppenbart att pendeln slagit över för långt åt det andra hållet. Bara insikten om att det finns ett värde i att ställa krav behöver fortfarande upprepas. Men skolan är samtidigt ingen isolerad institution. Vi kommer att behöva göra något drastiskt åt det digitala missbruket. Det är inte konstigare än vi tagit bort rökrutorna eller att amfetamin inte längre säljs som uppiggande medel till studenter, vilket förekom för inte så väldigt länge sedan.
Att få bort digitala plattformar som utformats för att skapa beroende kräver i praktiken lösningar på EU-nivå. Men arbetet med att vända den svenska skolan behöver inte vänta till dess.
