Det är absolut ingen svensk tradition, säger Göteborgsprästen Nina Konnebäck om det som kommit att kallas ”brudöverlämning”, alltså att en vigsel inleds med att bruden följs fram till altaret av sin far, där hon så att säga överlämnas till sin blivande man. Kronprinsessans bröllop i kombination med hur vigslar gestaltas i amerikanska filmer, sägs vara skälet till att denna importvara blivit så efterfrågad.
För en tredjedel av alla brudpar föreställer sig numera att bruden ska tåga i i kyrkan med sin pappa i stället för med sin man. Detta får Nina Konnebäck att känna sig illa till mods och därför efterfrågar hon riktlinjer från politikerna i kyrkomötet. Det är inte så man har brukat göra i Sverige. Här är ju traditionen att brud och brudgum går in tillsammans, en illustration av att äktenskapet ingås frivilligt och mellan två vuxna, samtyckande personer.
Det är lite komiskt att just Konnebäck använder traditionen som argument. Det är ju inte riktigt någon svensk tradition vare sig med kvinnliga eller öppet homosexuella präster heller. Eller med samkönade vigslar. Eller med regnbågsmässor. Eller med prinsesskolor för lågstadiebarn. Även husdjursmässor är ett för traditionen okänt fenomen, men något som, bland många andra, kyrkan i Högsbo, alltså Nina Konnebäcks församling, bjudit in till. Kom och låt dig välsignas tillsammans med din tax. De helt profana popsånger som kyrkan låter dopgäster välja – inte enligt traditionen. Rockmässor – inte enligt traditionen. Och så vidare.
Man kanske får välja vilken fot man ska stå på? Antingen är traditionen viktig att bevara – eller så gör vi lite som vi vill med kulturarvet; omformar och anpassar efter tidsandan och folks önskemål, omdefinierar och omförhandlar. Och i så fall får vi hitta andra argument mot fenomen vi inte gillar.
Konnebäck har onekligen också fler argument, nämligen symboliken i att en kvinna lämnas över av en man till en annan man: ”Historiskt sett är det en transaktion mellan familjer. Man hade handslag på det, men det garanterade också brudens oskuld fram till vigningsdagen.”
Usch då, det låter inget vidare. Men bara för att brud och brudgum vandrade in tillsammans i kyrkan rådde det inte någon jämställdhet mellan könen, vare sig inom eller utom äktenskapet. Det får finnas gränser för hur mycket symbolerna tillåts frisera historien.
Om en ny sedvänja skulle slå rot i Sverige, kan det väl vara upp till oss som lever nu, de som gifter sig nu och de som arbetar i Svenska kyrkan nu, att definiera dess innebörd.
Att äktenskapet inte bara är en angelägenhet som berör de två som gifter sig, är en given vinkel. Bruden kanske inte är överlämnad, utan i stället är det pappan och resten av föräldragenerationen som har påmints om att de har ett ansvar att stötta de två som nu gifter sig och den nya familj de kommer att bilda, eller redan har bildat.
Betydelsen av en morfar som tar sig tid för sina barnbarn är ovärderlig. En farmor som avlastar sin trötta svärdotter är värd mer än guld. Men alltför många unga föräldrapar upplever i dag att föräldragenerationen är frånvarande, fullt upptagen med ett slags andra självförverkligande-race. Här kunde väl kyrkan ta på sig att lyfta fram ett annat ideal?
En smart präst hade tagit ingångsceremonin som anledning att säga något om brudgummens ansvar för sin nyblivna fru och deras gemensamma familj. All statistik visar att kvinnor tar större ansvar för hem och barn, och att de sjukskrivs för psykisk ohälsa i högre grad, samtidigt som män i genomsnitt ägnar mer tid åt arbete och fritidsaktiviteter. En alldeles nyvigd äkta make kanske skulle vara mottaglig för några väl valda ord om det ansvar som tillfaller honom att vårda sig om sin hustru, så att hon inte blir olycklig och utbränd.
Men hela debaclet är symtomatiskt för vår tids fejk-pluralism. Mångfald är fint och bra så länge det bara är en variation av progressiva och normkritiska fenomen och infallsvinklar. Konservativa konnotationer är däremot per automatik fula och farliga.
Den breda folkkyrkan ska helst bara bara vara bred åt ett håll.
