Paradigmskifte är ett av Tidöpartiernas favoritord. Och det är få politikområden som har sett ett lika stort paradigmskifte som den svenska biståndspolitiken. Den har gjorts om i grunden.
När regeringen tillträdde avvecklades ett av de bärande inslagen i svensk biståndspolitik: enprocentsmålet. Att låta en procent av Sveriges bruttonationalinkomst gå till bistånd har varit en del av svensk bistånds- och utrikespolitik, oavsett styrets politiska färg, sedan sent 1960-tal.
Men att sätta form framför innehåll har gett märkliga konsekvenser. Dels har biståndsbudgeten varierat kraftigt från år till år, vilket har skapat både osäkerhet och oförutsägbarhet. Dels har biståndsmyndigheten Sida vid flera tillfällen ställts inför det bisarra dilemmat att den har mer pengar än vad den kan spendera på ett effektivt och säkert sätt (SvD 24/10 2017). Det är knappast så som svenska skattemedel bör hanteras.
Regeringen har gjort fler förändringar inom biståndspolitiken under sin tid vid makten förutom att slopa enprocentsmålet.
Till skillnad från företrädaren Matilda Ernkrans har nuvarande biståndsminister Johan Forssell (M) också utrikeshandeln i sin ministerportfölj. Det är en signal om att fattigdomsbekämpning och handel hör ihop. Det är en rimlig utgångspunkt för en borgerlig regering. Ett land kan inte bli självförsörjande eller välfungerande enbart genom utländskt bistånd.
I slutet av förra året presenterade regeringen en ny strategi för politiken: Bistånd för en ny era – frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Budskapet var tydligt: ”Svenskt bistånd är generöst men inte oändligt”. I stället för spretiga insatser i så många länder som möjligt ska biståndet vara mer fokuserat, effektivt och samtidigt värna svenska intressen.
Riksrevisionen har vid upprepade tillfällen kritiserat biståndspolitiken för att vara ofokuserad, och ha alldeles för många strategier, mål och stödområden. I Riksrevisionens senaste översyn av biståndspolitiken konstaterades att det finns mer än 60 strategier (!) och hundratals olika mål. Det blir omöjligt att styra biståndet på ett effektivt sätt när det finns så många parametrar att ta hänsyn till. För att inte tala om hur svårt det blir att utvärdera resultaten.
I ett led att minska spretigheten ska Sverige banta antalet mottagare av direktbistånd. I den nya strategin stipuleras att vi ska ge bilateralt bistånd till max 30 länder. Ett av länderna som kommer att behöva klara sig utan svenskt bistånd är Irak, meddelade biståndsminister Johan Forssell (M) förra veckan. Från och med nästa år kommer svenskt utvecklingsbistånd till Irak att avvecklas.
Med tanke på utvecklingen i landet är det rätt prioritering. Förutom att Irak faktiskt är ett medelinkomstland har relationerna med Sverige varit urusla de senaste åren. I kölvattnet av koranbränningarna förra sommaren stormades den svenska ambassaden och sattes i brand.
Sedan dess är den svenska ambassaden i Irak stängd tills vidare och Sida har inte ens någon närvaro i Irak. Förutom att säkerhetsläget gör det omöjligt att bedriva effektivt biståndsarbete i Irak är det orimligt att ge pengar till ett land som sätter så litet värde på svenska liv.
I Sidas senaste årsrapport skriver myndigheten om landet: ”På grund av säkerhetsläget har Sida inte kunnat genomföra uppföljningsresor. Möjligheterna till dialog och påverkansarbete har också varit begränsade på grund av Sidas frånvaro och att det inte sker någon dialog med irakiska regeringsrepresentanter.”
Det minsta man kan begära av ett land som tar emot direktbistånd är att inte vara direkt fientligt inställt till givarlandet. Då är det betydligt bättre att rikta svenska insatser till andra länder där arbetet kan genomföras under säkrare förhållanden, och där det faktiskt finns en möjlighet att följa upp resultaten.
Sverige kan inte vara alla goda gåvors givare. Bara det är ett paradigmskifte.
