Efter en oerhört krånglig Natoprocess meddelades det på måndagskvällen att Turkiet säger ja till ett svenskt medlemskap. Det som återstår, att de ungerska och turkiska parlamenten också ska godkänna ansökan, är närmast en formalitet.
Statsminister Ulf Kristersson (M) sa att ”gänget” hittade ett konferensrum och firade med en öl efteråt. Kristersson har all anledning att skåla, för det finns mycket att fira. Det här innebär inte bara slutet på 200 år av svensk alliansfrihet och neutralitet, trots att såväl den faktiska alliansfriheten som neutraliteten kan ifrågasättas, utan att Socialdemokraternas utrikespolitiska doktrin nu officiellt är död och begraven.
Visst, det var Socialdemokraterna som inledde Sveriges Natoprocess medan Magdalena Andersson var statsminister. Men det var knappast frivilligt, det var en klassisk socialdemokratisk omvändelse under galgen.
Socialdemokraternas svängning i Natofrågan påminner mycket om den drastiska vändningen i de rödgrönas migrationspolitik hösten 2015. I september deklarerade dåvarande statsminister Stefan Löfven att hans Europa "inte bygger några murar". Två månader senare behövde Sverige ”andrum”, och regeringen anpassade asylreglerna till EU:s miniminivå.
Samma procedur upprepades innan Socialdemokraterna motvilligt påbörjade Natoprocessen. Strax dessförinnan förekom en rad tvärsäkra uttalanden från partiets högsta företrädare om att Nato absolut inte var aktuellt.
Exempelvis sa dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist i november 2021: ”Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla”. Det tog bara ett halvår tills Hultqvist fick svika sitt löfte.
Några månader senare meddelade den dåvarande utrikesministern Ann Linde i regeringens utrikesdeklaration i början av februari 2022: ”Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.”
Tidigt i mars 2022, två veckor efter att Ryssland hade anfallit Ukraina, vidhöll Magdalena Andersson att det inte var aktuellt med en svensk Natoansökan. Tvärtom menade hon att ett svenskt Natomedlemskap skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”. Ett uttalande som närmast lät som något taget från den ryska propagandamaskinen.
Två månader senare var Socialdemokraternas omsvängning ett faktum, en oenig partistyrelse sa ja till Nato. Sen skedde det som alltid sker när Socialdemokraterna byter ståndpunkt: en tvärsäkerhet byts mot en annan. Ifrågasättande och reflektion är för losers. En socialdemokrat går raskt vidare och låtsas som att man aldrig har haft den exakt motsatta ståndpunkten.
Det är lyckligtvis inte mycket som återstår av den socialdemokratiska utrikes- och säkerhetspolitiken. Den feministiska utrikespolitiken, som sällan var särskilt feministisk, har övergivits. Sveriges så kallade alliansfrihet och neutralitet är numera ett minne blott. Biståndspolitiken är omlagd, och Sverige har lämnat idén om enprocentsmålet till förmån för ett mer effektivt och relevant bistånd fokuserat på demokratisering.
Det går att ha många synpunkter på regeringens knaggliga Natoprocess, men Sveriges stundande medlemskap är ytterligare ett bevis på att det är en ny utrikespolitisk doktrin som gäller i Sverige. Det är en seger för den borgerlighet som i decennier har förordat att Sverige tar klivet in i Nato, och tar ansvar för säkerheten i vårt närområde. Inte minst är det en seger för Ulf Kristersson.
LÄS MER: Socialdemokraterna – partiet som aldrig ber om ursäkt och aldrig har fel
