Är vi lyckliga – eller är vi jagade, stressade, deprimerade, utbrända, tomma, trötta och utleda? Hur är det egentligen? Varje år nås vi av nyheten att Sverige ligger i den absoluta toppen av den globala lyckorankningen, om inte allra högst, så i alla fall alltid väldigt nära, alltid tillsammans med Danmark, Finland och Norge.
Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro har undersökt sambandet mellan lycka och välstånd, lycka och marknadsekonomi, lycka och individualism och kan slå fast att vi blir lyckligare när vi blir rikare, att vi sannolikt blir ännu lyckligare när vi blir ännu rikare, och att det saknas belägg för påståendet att vi på något sätt skulle vara olyckligare, mer deprimerade eller mer stressade i dag än tidigare. Olyckskorpar och dysterkvistar som skyller samtiden för att göra människor utbrända och otillfreds saknar empiriska belägg för detta.
Vi blir lyckliga av att kunna gå på Leo´s Lekland, som författaren Rutger Brattström lite skämtsamt slår fast i en debattartikel i Expressen. Jag ska försöka att inte gå in på just det, alltså på vad lekland gör med min egen personliga lycka, men det finns mycket annat att kommentera i Timbros lyckoskrift.
Man kan säga så här: Timbro finner inget särskilt skäl att förklara den höga nordiska lyckonivån med välfärdsstaten och det faktum att alla medborgare har tillgång till i stort sett avgiftsfri sjukvård och utbildning, barn- och äldreomsorg, eller omfattande offentligt finansierad sjuk- och föräldraförsäkring. Det kanske inte är skälet, men det hade varit värt att diskutera som en möjlig förklaring. Tryggheten i att veta att mitt barns cancervård inte äventyras av att jag blir arbetslös, kan nog göra ganska mycket för människors känsla av grundläggande välbefinnande, liksom vetskapen att jag kan vara hemma med min bebis flera år utan att förlora mitt arbete.
I stället är det individers välstånd och företagens frihet, samt den höga nivån av individualism som antas ha högst förklaringsvärde för om folk i ett land är lyckliga. (Alltså det som Timbro finns till för att befrämja.)
Nå, låt oss anta att det är så. Och så tittar vi på toppländerna igen. Japp, de utmärker sig alla genom en extremt hög grad av individualism. Varje individ tillskrivs rätten till absolut autonomi. Varje individ förväntas själv utröna vad som är meningen med livet för just henne. Varje individ har ett eget socialt skyddsnät som ger relativt hög frihet gentemot familjemedlemmar och arbetsgivare.
Vad drömmer du om? Vem är du? Vad vill du göra med ditt liv? Vilka är dina mål och drömmar? Vad tycker just du om ditt och datt? Det är det slags frågor som unga människor förväntas ägna extremt mycket tid åt. Att många gör identiska val som kompisarna, har likadana kläder, samma frisyr och samma slags smycken, använder samma appar, ser samma tv-serier, har samma värderingar och så vidare, är en annan sak. Narrativet är att du är unik och eftersom du är unik är du värdefull och speciell. Och du kan göra vad du vill, om du bara vill och anstränger dig.
Om det är den värdegrund du står på, finns det inga ursäkter om du inte lite senare är relativt nöjd med ditt liv, eller hur? Du har ett jobb, ungefär det du föreställde dig. Du har en partner, ett hem, kanske barn. Du har vänner. Du kan resa och se världen, i alla fall då och då. Då är du ju per definition nöjd. Det blev ungefär som du ville, alltså placerar du dig rätt högt på rankningen som ska visa om du är nöjd med ditt liv. Klart att allt inte är perfekt, men på det stora hela. Något annat slags liv finns ju inte. Det viktigaste som finns är att vara lycklig. Är du lycklig? Javisst, hyfsat. Fast kanske också på gränsen till utbränd.
Samtidigt som välståndet ökat, har fokuset på individuell autonomi och individuell lycka ökat. Kan det påverka hur man svarar i en snabb enkät? Det är klart det gör.
Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk borde ifrågasätta att människor i fria och rika länder överlag mår bättre än människor i fattiga förtryckarstater. Men man ska heller inte överskatta värdet av självskattningstester. Det kanske finns andra företeelser som ger väl så intressanta indikationer på hur människor faktiskt mår. Några exempel:
Överallt i hela världen ökar övervikt och fetma dramatiskt. Välståndsökning, globalisering och ekonomisk frihet har banat väg för snabbmaten, så att läsk och processad mat har trängt ut traditionell kosthållning. Diabetes, cancer och hjärt- och kärlsjukdomar som följer i fetmans spår är ett globalt gissel. Även i Sverige pekar det genomsnittliga BMI-talen ständigt uppåt. Mer än hälften av befolkningen har numera ett ohälsosamt midjemått. Lycka är inte att vara smal (!) men till och med Timbro nämner sjukdom som ett skäl till minskad lycka.
Den amerikanska sociologen Jonathan Haidt har på ett övertygande sätt visat att ungdomar, och särskilt flickor, mår avsevärt sämre sedan sociala medier slog igenom brett för ett drygt decennium sedan. Och det är varken ökat välstånd eller mer marknadsekonomi som kan hjälpa dagens ungdomsgeneration att utveckla meningsfulla och varaktiga relationer utanför apparnas räckvidd och påverkan. Tvärtom, skulle man kanske kunna säga. Kinesiska Tiktoks möjlighet att äta sig in i psyket på västerländska ungdomar är ju en av den globala marknadsekonomins konsekvenser.
Det finns inget skäl att försöka bli fattigare. Däremot finns det gott om skäl att fortsätta problematisera modernitetens, marknadsekonomins, materialismens och hyperindividualismens baksidor.
