Donald Trump väcker känslor. Få politiker kommer i närheten av hans förmåga att trollbinda en publik – och ingen kommer i närheten av hans gränslösa självkärlek, med en psykologisk term kallad narcissism. Antingen älskar eller hatar man honom. Han framstår som en naturkraft som suger in eller stöter bort åhörarna. Det blir därför följdriktigt att han anser sig stå över sanningen och att hans framträdanden lätt framstår som religiösa väckelsemöten – i synnerhet för europeiska betraktare.
Att Trump som genom ett mirakel klarade sig från mordförsöket i helgen kommer förstås bara stärka bilden av frälsargestalt – både hos honom själv och hos hans anhängare. Hans instinkt att höja näven till kamp i ett läge där de flesta andra skulle skakat av skräck säger också mycket om hans psyke.
Men fokuset på Trump som person ger en allt för ensidig bild av de krafter som gjort det möjligt för honom att rita om det amerikanska politiska landskapet.
J. D. Vance som Trump under måndagen valde till sin vicepresidentkandidat kompletterar bilden av Trumps karisma som allena avgörande. Vance är raka motsatsen till Trump både privat och personlighetsmässigt. Vicepresidentkandidaten är en intellektuell klassresenär, strängt troende katolik och till skillnad från Trump, uppväxt under fattiga förhållanden. Han saknar helt Trumps yviga stil – vilket tillsammans med hans förankring i USA:s rostbälte (nedgångna industriorter i Mellanvästern) lär ha bidragit till att Trump valde honom.
Vance slog igenom stort med sin självbiografi ”Hillbilly Elegy” 2016, där han skildrar den tuffa uppväxten med morföräldrarna i delstaten Ohio. En uppväxt präglad av social misär i både familjen och grannskapet, med droger, hög arbetslöshet och kriminalitet. Boken ger en ledtråd till hur den politiska rörelsen (MAGA – Make America Great Again) bakom Trump ska förstås.
Vances tes är att den amerikanska vänsterns (liberalerna) lösningar sedan länge saknar genklang hos arbetarklassen och han försöker förklara varför. Vänsterns lösningar och värderingar skapar apati, bidragsberoende och moraliskt förfall.
Drogliberalismen har exempelvis varit en olycka för arbetarklassen, liksom de i praktiken öppna gränserna för illegal arbetskraftsinvandring. Detsamma gäller den internationella frihandeln som slagit ut arbetarjobb. USA:s interventionistiska utrikespolitik kostar också stora summor. Vance riktar skarp kritik mot vad som kommit att bli liberala grundantaganden i USA: värdet av personlig frigörelse från normer, globalisering och ett självklart bejakande av teknisk och ekonomisk utveckling.
Maga-folket litar inte till framstegstanken. De vill istället återupprätta något som liknar ett svunnet, bättre tillstånd. Landet måste skyddas från omvärlden, återfå tron och sätta ”vanliga amerikaners” intressen främst. Det är kärnan i den populism, eller socialkonservatism, som har lyft fram Trump. En politik som inte bara tilltalat vit arbetarklass utan i ökande grad även landets arbetande minoriteter.
Lite pikant i sammanhanget är att Vance så sent som 2016 var en uttalad och skarp kritiker av Donald Trump. Han menade då att Trump utnyttjade de eftersatta grupperna i USA för sitt eget maktbegär. Trump var en cyniker som erbjöd arbetarklassen känslomässig bekräftelse snarare än konkreta lösningar. Privat liknade Vance till och med Trump vid Hitler.
Sedan dess har Vance ändrat sig. Eller så har han inte det – men kommit fram till att Trump är ett nödvändigt ont: den obändiga kraft som behövs för att rucka "systemet”. Denna tankegång är han i så fall inte ensam om. Tendensen att se kampen som så akut att alla medel är tillåtna har radikaliserat stora delar av den amerikanska högern.
Det hotar att sluta i tragik. För den nya högerns samhällskritik har definitivt sina poänger. Det har länge saknats inflytelserika politiker i USA som på allvar drivit någon annan linje än den som gynnat den politiska och ekonomiska eliten. Dagens amerikanska vänster, som har väldigt lite gemensamt med traditionell socialism, framstår som både ointresserad och oförmögen att förändra något väsentligt till det bättre.
Men MAGA-högern har inte bara tagit över delar av den gamla vänsterns elitkritik, utan också dess radikalism i synen på politiska metoder. Den har blivit allt mer revolutionär. Det är ingen slump att en annan av dess mer kända ideologer, alt right-medieprofilen Steve Bannon, har framhållit Lenin som förebild. Nyhögern utmanar trots allt grundvalarna för det amerikanska politiska systemet under efterkrigstiden. Trump själv använder inte sällan ytterst radikal retorik.
På så sätt finns det faktiskt paralleller att dra till mellankrigstiden då den sociala oron och konfliktnivån också var mycket hög i både USA och Europa. Västvärlden stod nu som då inför helt nya tekniska och sociala utmaningar. Inget land kunde fortsätta i samma gamla hjulspår som tidigare.
På vissa håll ledde det till att auktoritära och totalitära rörelser tog makten – Lenin, Mussolini, Hitler – på andra håll lyckades man dock lägga om politiken i grunden utan att offra demokratin – New Deal i USA, uppgörelsen mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna i Sverige på 1930-talet är exempel på det.
2000-talet kräver lösningar med ett annat innehåll. Men kombinationen av probleminsikt och demokratiska metoder är något vi behöver ta fasta på också i våra dagar.
