Försvar- och säkerhetspolitik kommer att stå högt på den nya EU-kommissionens agenda de kommande fem åren. Tyska Ursula von der Leyen som förra veckan omvaldes till EU-kommissionens ordförande driver också på för ett ökat försvarssamarbete under EU:s ledning. För det har hon stöd inom EU-parlamentets breda mittfåra, inte minst från den kristdemokratiska och konservativa EPP-gruppen som hon står närmast.
Det är bråttom. Allt pekar mot att Donald Trump vinner det amerikanska presidentvalet om knappt fyra månader. Det är inte heller osannolikt att Republikanerna får majoritet i Kongressen. De värsta olyckskorparna får nog fel. USA lär inte omedelbart vända Europa ryggen om så sker – men omorienteringen av den amerikanska säkerhetspolitiken mot Östasien lär snabbas på väsentligt. EU kommer att behöva ta ett mycket större ansvar för stödet till Ukraina – om inte annat ekonomiskt – något unionen inte är tillräckligt förberedd på.
Faktum är att det länge har förts en diskussion i USA om att EU-länderna åker snålskjuts på den amerikanska militära styrkan. I takt med att Kinas styrka och ambitioner växer anser allt fler amerikanska bedömare att landet måste börja prioritera sin militära närvaro i världen. Processen är snarast oundviklig givet hur världen förändras, men en Trump-seger kommer påskynda den.
Med några undantag – Finland, Baltikum och Polen – kan inte EU-länderna sägas ha tagit försvarsfrågan på allvar förrän den blev akut i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina för två år sedan. Varken tidigare ryska aggressioner eller Trumps första mandatperiod 2016-2020 fick EU att på allvar vakna upp ur sin törnrosasömn. Försvaret och försvarsindustrin i Europa är fortfarande så underdimensionerad att det väcker frågor kring EU:s förmåga att på egen hand stödja Ukraina i det korta perspektivet. Även om kapaciteten nu växer långsiktigt.
Egentligen borde inte Ryssland vara någon match för EU-länderna. EU är många gånger rikare och lyckas unionen bygga ut sin försvarsindustri tillräckligt snabbt kommer det inte dröja länge innan man är starkare än Moskva. Förutsättningarna för Ryssland att inleda några nya överraskningsanfall är också små i nuläget. Gör Europa det som krävs kan man därför se ganska ljust på den säkerhetspolitiska framtiden för kontinenten.
Det är rent objektivt inte orimligt att det militära beroendet av USA fasas ut successivt. Övergripande samarbete kring kärnvapenstrategi, luftförsvar och annan avancerad teknologi kan kvarstå. Men det är knappast logiskt eller nödvändigt att stora amerikanska markförband ska vara stationerade i Europa.
Nästa år har det gått 80 år sedan andra världskriget tog slut. Den världsordning som formades 1945 är inte anpassad till dagens hot och förutsättningar. Europa måste börja ta ett mycket större och gemensamt ansvar för sin egen säkerhet.
Störst motstånd finns i Tyskland, där oviljan att låta landets ekonomiska styrka avspegla sig i militär styrka blivit en del av den tyska efterkrigsidentiteten. Ytligt sett kan det verka sympatiskt. Inställningen kläs ibland i en pacifistisk klädedräkt. I praktiken har det varit en bekväm och snål hållning som i takt med tiden blivit allt mer cynisk och inneburit eftergifter till ett auktoritärt Ryssland.
Tyskland är Europas ekonomiska motor och kan inte undkomma att spela en central roll i ett europeiskt försvar. EU behöver också ett tydligare ledarskap. Men det är inte bara Tyskland som måste våga ompröva sin roll. Frankrike måste inse att arbetsdelningen mellan Paris och Berlin – där Tyskland står för pengarna och Frankrike för inriktningen – inte kan fortsätta i gamla hjulspår. Storbritannien har valt att lämna EU men kan fortsätta att fungera som en länk till USA.
EU-projektet uppstod ur andra världskrigets ruiner med det uttalade syftet att säkra freden. I praktiken hade Nato samma syfte. Mindre idealistiskt var syftet ”att hålla Sovjet ute, Amerika inne och Tyskland nere”. Det var rätt tänkt då. Men är det inte längre. Ska freden säkras framöver måste Europa växa upp ur USA:s skugga och bli en jämbördig part i försvaret av västvärldens friheter och värderingar.
