Den svenska välfärdsstaten hotas i dag inte bara fusk med bidrag och överutnyttjande. Även den organiserade brottsligheten gräver sig allt djupare in i välfärden. Detta var temat för ett seminarium på de så kallade Frihamnsdagarna i Göteborg i slutet av veckan. Seminariet anordnades av revisionsföretaget PwC med representanter för Göteborgs stad, Polisen, Socialtjänsten och Ekobrottsmyndigheten.
Välfärdsbrotten kostar varje år det svenska samhället mångmiljardbelopp. Pengar som i praktiken stjäls från de mest utsatta i vårt samhälle. Bidragsfusk från enskilda hushåll och individer är inget nytt fenomen. Redan 1978 varnade nobelpristagaren och ekonomiprofessorn Gunnar Myrdal för att svenskarna var på väg att bli ”ett folk av fifflare”. De gamla hederlighetsnormerna som byggde upp välfärdsstaten hade undergrävts av krångliga skatte- och bidragsregler.
Den svenska välfärdsstaten bygger i hög grad på tillit och lojalitet. Att medborgarna är lojala med systemet och inte går in för att missbruka det. Kontrollmekanismerna är nämligen dåliga. Det är visserligen straffbart att fuska, men risken att åka fast är liten och utbetalningar bygger ofta på att den som tar emot pengarna lämnar in rätt uppgifter, om inkomstkällor, folkbokföring, samboskap med mera. De som saknat samvetsskrupler har kunnat behandla det svenska samhället som en bankomat.
Det individuella fusket undergräver moralen i samhället. Fler fuskar om de tror att fusket är utbrett. Fusket kan även bli norm i vissa lokalsamhällen.
Det finns dock ett ännu allvarligare hot som dessutom växer. Det handlar om ett organiserat fusk på en mer omfattande nivå som snarare bör beskrivas som organiserad ekonomisk brottslighet. Det kan exempelvis handla om fusk med föreningsbidrag, verksamheter som inte ägnar sig åt det som de fått pengar för – i värsta fall går pengarna till rent samhällsskadlig verksamhet som annan brottslighet eller politisk och religiös extremism. LSS-lagstiftningen som ska hjälpa människor med funktionshinder har också missbrukats av kriminella som tagit hit vårdtagare från utlandet i syfte att komma över pengarna.
Allra allvarligast är dock att kriminella aktörer nästlat sig in i själva välfärdsstaten. Nyligen avslöjades hur kriminella i flera fall driver HVB-hem för utsatta ungdomar. Ungdomar har med andra ord kunnat bli tvångsplacerade hos tungt kriminella. De kriminella kan dra in tusentals skattekronor per dygn och ungdom på sådan verksamhet samtidigt som de i princip kan rekrytera eller tvinga in ungdomarna i ny brottslighet.
Det låter förstås helt hårresande. Kanske är just det förklaringen till att vi inte har system för att förhindra att sådant sker. Ingen tänkte tanken när det begav sig. Myndigheterna hindras nämligen att dela information med varandra på grund av olika sekretessbestämmelser. Bristen på centraliserade IT-system gör att det brister i samordningen även när den juridiska möjligheterna finns.
En kommun, som enligt lag i vissa fall är skyldig att placera ungdomar på HVB-hem, har egentligen ingen praktisk möjlighet att kolla upp om aktören i fråga är seriös.
På senare tid har möjligheten att digitalt samla rättsfall i så kallade rättsdatabaser kringskurits, bland annat på grund av EU-beslut som fått svenska domstolar att börja begränsa möjligheten att lämna ut domar digitalt. För att ta reda på om en leverantör är kriminellt belastad måste man då ringa runt manuellt till olika tingsrätter, något det inte finns resurser till. Även bakgrundskontroller vid nyanställningar riskerar försvåras, liksom journalistiska granskningar av organiserad välfärdsbrottslighet.
HVB-hemmen har länge varit kända för att vara något av ett vilda västern när det kommer till kontroll och reglering. Men de är inte den enda svaga punkten i systemet. Den offentliga sektorn upphandlar varje år miljardbelopp där verksamhet läggs ut på entreprenad eller där olika privata aktörer tillåts erbjuda välfärdstjänster inom ramen för så kallade valfrihetssystem. Kontrollen av dessa aktörer är ofta bristfällig, eller obefintlig.
Kontrollen kommer bli ännu svårare om rättsdatabaserna försvinner. Det gäller även för exempelvis stora byggbolag som behöver kunna kontrollera olika underentreprenörer vid stora statliga byggprojekt. I mångmiljardrullningen är det lätt att några miljoner ”försvinner” här och där i felaktiga och kryddade utbetalningar till oseriösa aktörer.
Summa summarum. Svenska skattemedel göder i dag den organiserade brottsligheten. Kontroll och samordning är obefintlig. Samhällets mest utsatta individer – klienter inom LSS och social omsorg – drabbas inte sällan av bristande insatser på grund av denna oseriösa verksamhet.
Att förbättra den digitala kontrollen och samordningen mellan myndigheter borde vara en lågt hängande frukt. Det borde skett redan för 10-20 år sedan. Den riktigt svåra utmaningen blir dock att återställa tilliten till och lojaliteten med det svenska samhällsbygget.
