Elpriserna skenar. Hushållen uppmanas vända sig till banken för att se över om de kan låna till elräkningen. Bagerier, papperstillverkare och tomatodlare tvingas att ställa in produktionen för att kostnaderna mångdubblas – de är bara först i raden. Den elintensiva svenska basindustrin ligger illa till – enda ”trösten” för den är att konkurrenterna på kontinenten har det värre. I södra Sverige hotas hela livsmedelsindustrin att slås ut (JA 26/8). Elen är en förutsättning för det mesta vi gör – i förlängningen hotar både hög inflation, fastighetskris och djup lågkonjunktur. Det är förstås helt ohållbart.
Hade inte den rödgröna regeringen med berått mod straffskattat fullt fungerande kärnkraftverk i södra och västra Sverige till förtida avveckling hade situationen varit betydligt bättre. Inte minst hade överföringssystemet då varit mer balanserat och stabilt inom landet. Det är svårt att göra något åt kortsiktigt men dessbättre inte heller hela förklaringen till krisläget.
EU har som mål att integrera den europeiska elmarknaden. Elkablarna till Nordtyskland importerar i praktiken tyska priser till Sverige. Vi befinner oss därför i den absurda situationen att vi har rekordhöga elpriser samtidigt som vi – när det inte är helt vindstilla – har en rekordhög elproduktion och export av el.
Vi skulle därmed – såsom Vänsterpartiet var först ut med att föreslå – kunna avskilja exporten för att få ned de svenska priserna. I praktiken innebär det inte någon stor begränsning av själva exporten, men ett stopp för att all el sätts till exportpris. Förslaget är egentligen inte V:s uppfinning utan bygger på en modell som utarbetats av energiexperten Bengt Ekenstierna. Man bör inte sticka under stol med att det innebär en reglering av elmarknaden. Förslaget har fått viss teknisk kritik, men poängen är att vi kan om vi vill bestämma att priset ska vara betydligt lägre.
Att det marknadskritiska Vänsterpartiet anammat idén är knappast en slump. Men i detta fall har även vänner av marknadsekonomi goda skäl att köpa förslaget. El är inte vilken vara som helst utan en förutsättning för nästan all övrig produktion. Att slå undan benen för svenskt näringsliv är knappast en marknadsvänlig hållning.
Till saken hör också att elmarknaden domineras av ett mycket litet antal bolag där det privata ägandet är begränsat: Vattenfall som helt ägs av svenska staten, Fortum där finska staten är majoritetsägare och tyska Uniper där Fortum numer är majoritetsägare. Tillsammans kontrollerar de 70 procent av ”marknaden”. Statliga Svenska kraftnät drar därutöver in enorma belopp på överföringsavgifter.
Elmarknaden byggdes upp som ett integrerat system av ingenjörer. Man kan med fog säga att marknadsmekanismen fungerar dåligt på denna ”marknad”, inte minst på grund av fleråriga ledtider för att starta ny produktion och att stora dominerande aktörer på egen hand kan driva upp priset – exempelvis genom att lägga ned kärnkraftverk – trots att det skadar allmänintresset.
Energiförsörjningen är dessutom en vital del av ett lands ekonomi och säkerhetspolitik. Ett land som gör sig beroende av energiimport för att man ser el som vilken vara som helst – läs Tyskland – riskerar att få betala dyrt för det. Ett land som kopplar upp sig som energiexportör – läs Sverige – kan också drabbas i andra änden. Det är precis vad som hänt.
I dag är det egentligen bara begränsningen i kablarna till Tyskland – och vissa andra tekniska begränsningar – som förhindrar ännu högre elpriser. Ju lättare det är att exportera desto mindre energi får vi som konsumenter behålla av nyinvesteringar – vare sig det är i ny kärnkraft eller vindkraft.
Regeringen har sent omsider börjat inse problemen. Energiminister Khashayar Farmanbar har signalerat att bygget av likströmskabeln ”Hansa Power Bridge” bör skjutas på framtiden. Statsminister Magdalena Andersson gick under fredagen ut med att det europeiska elpriset måste skiljas från gaspriset. Det förutsätter att tyskarna går med på en sådan lösning. Men den svenska regeringen kan inte sitta med armarna i kors oavsett. Svensk industri och svenska hushåll behöver besked om åtgärder. Det håller inte att hänvisa till juridik eller till ”solidaritet med Europa”. Det är knappast ett europeiskt intresse att slå ut svensk industri för att hjälpa tyskarna lite på marginalen.
Gas- och elkrisen är bara det senaste exemplet på hur teoretiska resonemang om överstatlighet faller platt i mötet med verkligheten. Flyktingkrisen 2015 resulterade i att enskilda EU-länder stängde sina gränser. Coronakrisen 2020 resulterade i att enskilda EU-länder införde exportrestriktioner på skyddsutrustning och sjukhusmateriel. Elkrisen 2022 kommer med all sannolikhet också leda till att enskilda länder sätter det nationella intresset främst.
