I somras talade kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius (S), i Slottsskogen under det muslimska Eid-firandet. Han valde då på eget initiativ att stoltsera med att han, tillsammans med Vänsterpartiet, hade tagit initiativ till en kommunal bojkott av israeliska varor.
”Här i Göteborg vägrar vi att vara tysta,” förklarade Attenius och berättade att hans styre ”bland annat” hade klubbat igenom en bojkott av israeliska varor. Han nämnde dock inte att bojkotten även omfattade Marocko. Han, eller hans talskrivare, förstod vad som skulle gå hem hos publiken.
Ingen tvingade honom att lyfta denna politiska fråga mitt under ett religiöst firande. Faktum är att större delen av hans anförande handlade om just Israel och Palestina. Attenius hade kunnat lägga fokus på Göteborgspolitiken, säga något om högtiden eller helt enkelt välja ett annat ämne.
Det märkliga är att Attenius aldrig har varit en förespråkare för att kommuner ska ägna sig åt utrikespolitik – tvärtom. Han har tidigare uttalat sig kritiskt mot att Göteborg deltar i bojkotter mot Kina. Som Attenius korrekt har observerat är det ”komplexa frågor” som ”ytterst rör säkerhets- och utrikespolitik” och därför inte är ”frågor som vi som kommun normalt hanterar."
Attenius såg dock potentialen att föreslå något som saknar betydelse i praktiken – kommunen köper inga varor från Israel – och som dessutom strider mot kommunallagen, men som ändå kunde ge några politiska poäng hos potentiella väljare.
Nu har beslutet hävts av Förvaltningsrätten, då det som väntat stred mot kommunallagen. Maria Jolfors Detert vid Förvaltningsrätten förklarar varför: ”Det är ett beslut som tydligt riktar sig mot ett område som kommunen inte har ansvar för. Det är statens uppgift att göra uttalanden inom det utrikespolitiska området.”
Det blir alltså ingen bojkott av icke-existerande inköp av israeliska varor. Men vad spelar det för roll för Attenius och Socialdemokraterna? Han fick sina applåder inför tusentals personer i Slottsskogen. Han skickade rätt signaler. Men framförallt har han bjudit in Mellanösterns konflikter till den göteborgska lokalpolitiken. När man talar inför en samling muslimer ska man visa hur mycket man ogillar Israel, resonerade Attenius. Givetvis nämnde han inte Hamas med ett ord under sitt tal – han var där för att få applåder inte för att vara principfast.
För Attenius handlar det om att maximera röster. Men i själva verket spelar han ett farligt spel. Om det är något som Västeuropas, och i högsta grad Sveriges, judar nuförtiden lider av, är det att krig i Mellanöstern spelar en närmast unik roll bland internationella konflikter och lätt förvandlas till antisemitism.
En studie från EU-institutionen "European Union Agency for Fundamental Rights" som genomfördes innan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 visar tydligt hur det som händer i Mellanöstern får konsekvenser i Europa. När man tar del av dessa siffror kan man fundera på om situationen har förbättrats sedan dess.
På frågan om judar upplever att de hålls ansvariga för den israeliska regeringens handlingar svarar personer i Belgien, Frankrike, Sverige och Tyskland i överväldigande grad att detta sker ständigt, ofta eller ibland. I Tjeckien, Ungern och Rumänien uppger en överväldigande majoritet att detta aldrig sker.
På frågan om krig i Mellanöstern påverkar judars upplevelse av trygghet svarar de i Belgien, Frankrike, Sverige och Tyskland i överväldigande majoritet att detta påverkar dem. I Tjeckien, Ungern och Rumänien svarar en majoritet, eller nära majoritet, att tryggheten inte påverkas alls.
Så vad är skillnaden mellan de västeuropeiska och östeuropeiska länderna?
Svaret är att i Västeuropa finns en inte oansenlig andel av befolkningen som härstammar från Nordafrika och Mellanöstern. Det innebär inte att antisemitism saknas i Östeuropa. Andelen av befolkningen med antisemitiska åsikter är betydligt högre i exempelvis Ungern än i Sverige. Men när det gäller faktiska trakasserier, våld och händelser som påverkar den judiska minoriteten dagligen är situationen betydligt värre i exempelvis Frankrike än i Ungern.
Problemet är inte nytt, det har bara förvärrats det senaste året. Det finns också statistik som tydligt visar vilka som står för en majoritet av de antisemitiska dåden.
I en undersökning från 2018 ställdes en fråga om vem man uppfattat som förövaren vid antisemitiska incidenter. Vi tar siffrorna för Sverige: 40 procent av dåden ansågs ha utförts av någon med ”muslimsk extremistisk åsikt”, 27 procent av någon med ”vänsterpolitisk åskådning”. Som jämförelse kan nämnas att antisemitism från någon med ”kristen extremistisk åsikt” står för 3 procent, medan ”högerpolitisk åskådning” står för 18 procent. Samma mönster återfinns i flertalet västeuropeiska länder och även över tid.
I länder som Sverige finns det en konstant latent potential för antisemitism, kopplad till händelser i Mellanöstern. Denna latenta potential måste motarbetas, inte bara för den lilla judiska minoritetens skull, utan för samhället i stort. Den symboliserar hur icke-demokratiska normer och värderingar från Mellanöstern inte försvinner i Sverige – de lever kvar.
Socialdemokraterna är inte ensamma om att inte förstå situationens allvar.
Vänsterpartiet har problem med förtroendevalda som uttrycker direkt antisemitiska uppfattningar, som var fallet i Landskrona där en lokal ordförande spred antisemitiska konspirationsteorier. I Göteborg får partiets lokalförening i Angered hälsningar från terroristorganisationen PFLP, en organisation med en historia av att attackera civila, även utanför Israel. Socialdemokraterna hade tills nyligen en riksdagsledamot, Jamal El-Haj, som hade samröre med Hamas. Tidigare statsminister Magdalena Andersson försvarade honom konsekvent tills det blev ohållbart och krävde att han skulle lämna sin riksdagsplats.
Dessa förbindelser är populära bland de som har de mest extrema uppfattningarna om konflikten mellan Israel och Palestina. Genom att ständigt bibehålla kontakter med extremister öppnar S och V dörren för att de ovan nämnda händelserna upprepas.
Problemet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är att partierna hela tiden balanserar mellan mål som blir alltmer motstridiga: De ska upprätthålla sin benhårda inställning att oavsett vad Israel gör, så gör landet fel. De ska också framställa de konflikter Israel är inblandat i som nästintill unika ur ett globalt perspektiv. De ska dessutom stärka eller bibehålla sitt starka stöd i stadsdelar där en stor del av befolkningen härstammar från Nordafrika och Mellanöstern. Det är lätt att få ihop.
Men S och V vill samtidigt betona att de motarbetar all form av rasism. När de dock håller antisemiter och terroristkramare nära blir det svårt. Att just dessa partier attraherar dessa personer är inte konstigt, då S och V har gått längst i att göra Israel till den enskilt viktigaste utrikespolitiska frågan. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ser inte den potentiella faran i vad de håller på med – de ser potentiella väljare. I valet mellan principer och röstmaximering har de gång på gång visat vad de prioriterar.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
