Under tisdagen bröt strejk ut i vården. Runt 2 000 sjuksköterskor, biomedicinska tekniker, röntgensjuksköterskor och barnmorskor i fem regioner, bland annat Östergötland och Västra Götaland, lade ner arbetet.
Det här får givetvis konsekvenser. Drabbade sjukhus kommer stänga akutmottagningar, dra in vårdplatser och skjuta på planerad vård. ”Planerad vård där man behöver en vårdplats måste vi ställa in den här veckan”, förklarar Ninnie Borendal Wodlin, vårddirektör i Region Östergötland, för Aftonbladet (3/6)
Vårdförbundet har därtill lagt ett varsel om strejk för ytterligare 1 900 medlemmar. I detta ingår även Region Västmanland och Region Värmland samt ett antal vård- och hälsocentraler.
Parallellt med strejken pågår redan en övertids- och nyanställningsblockad i samtliga regioner sedan den 25 april. Sedan den 20 maj gäller den även personal inom hälso- och sjukvård i 29 kommuner. De vårdstudenter som tar examen nu går alltså inte att anställa.
De sammanlagda effekterna är svåröverskådliga men under de första tre veckorna av övertidsblockaden ska över 400 patienter fått sin operation eller behandling inställd. Konflikten går således ut över patienterna. Så ska det inte gå till.
Det går givetvis att kritisera regionerna för att de har byggt en verksamhet som är beroende av övertid. Det är både ohållbart och oekonomiskt. Övertidstimmar är dyra och en verksamhet som lider av att människor jobbar sina timmar och sedan går hem är feldimensionerad. En diskussion kring huruvida regionerna klarar av att leverera effektiv och hållbar vård är därför oundviklig.
Samtidigt blir det i takt med att tiden går alltmer uppenbart att konflikten mest är Vårdförbundets fel. Den stora låsningen ligger nämligen i fackets anspråk på generell arbetstidsförkortning för sina medlemmar.
Kravet är att arbetsveckan kortas från dagens 38 timmar och femton minuter till 37 timmar. Något arbetsgivarna inte går med på. Inte minst med hänvisning till att Vårdförbundets medlemmar ofta arbetar i team med medlemmar från andra förbund som då skulle få andra arbetstider. ”En arbetstidsförkortning för bara några medarbetare är inte görlig”, konstaterar SKR på sin hemsida.
Givetvis ska inga frågor vara tabu att lyfta mellan två seriösa parter, men Vårdförbundet går bort sig. Diskussioner om ett så omdanande krav som kortare arbetsvecka måste kunna föras, men i lugn och ro där båda parter får möjlighet att beakta motpartens förslag. Det är under städade förhandlingar man verkligen har möjlighet att undersöka om man kan genomföra motpartens krav. Inte under tidspress och konflikt.
Stora frågor som kortare arbetsvecka ska därför definitivt inte avhandlas under en konflikt. Framför allt inte om konflikten beror på att ena parten tagit till omfattande stridsåtgärder för att få igenom sitt krav. Det är fel av Vårdförbundet att ta patienterna och deras hälsa som gisslan.
