Det har sedan Ukraina framgångsrikt lyckades försvara sig våren 2022 i väst talats om att Ryssland står på randen till militär, ekonomisk och – mindre sällan – politisk kollaps.
Men det har blivit alltmer uppenbart sedan den ukrainska sommaroffensiven 2023 att den östligaste delen av Ukraina, Donbass, eller Krimhalvön inte enkelt kan befrias. Bara att hålla nuvarande frontlinjer stabila är en stor utmaning.
Ryssland står i själva verket stadigt – trots stora förluster i båda manskap och materiel samt omfattande (men alltid otillräckliga) sanktioner.
I det nu pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina, räknat från februari månad 2022 till dagens datum har Ryssland förlorat mellan 100 000 och 400 000 soldater, beroende på vilka källor man väljer att läsa. Sådana förlustsiffror hade fått många länder att helt enkelt vika sig.
Men även om antalet döda på den ryska sidan låter högt så är det, i ett historiskt perspektiv, inte särskilt mycket för Ryssland. Landet förlorade ungefär 1,5 miljoner soldater i första Världskriget. Under andra världskriget stupade elva miljoner soldater. Lägger man till antalet civila så mer än fördubblas den siffran.
Det är svårt att ta in sådana siffror. Som två hela Sverige. Ryssland har under de senaste hundra åren varit med om flera mycket blodiga krig. Nu levande ryssar har mor- och farföräldrar som stred i andra världskriget, det är ett för många ryssar levande minne.
I ett historiskt perspektiv, och ett sådant måste alltid finnas med när man försöker förstå Ryssland, så är förlustsiffrorna i det nu pågående kriget därför inte särskilt höga. Det är nog också så Vladimir Putin och hans regim betraktar förlusterna.
Kriget porträtteras av Kreml som en existentiell konflikt, i likhet med ”Det stora fosterländska kriget (det ryska namnet på andra världskriget) och i en sådan så kommer ryssar att dö. Vad spelar det då för roll, resonerar Putin, om 100 000, 500 000 eller 900 000 soldater stupat?
Den sovjetiska regimen hade föga respekt för mänskligt liv, varken den egna sidans eller motståndarens. Det är inte annorlunda med 2000-talets ryska regim. Det är förstås en gradskillnad i brutalitet och skala. Sovjetunionen avrättade i omgångar hundratusentals människor. Men Putin tar ingen hänsyn till hur många soldater som dör på fronten och kan fortsätta skicka ut soldater under en lång tid framöver. Landets fängelser töms på brottslingar som både benådas och får en rejäl lön.
Att det dag ut och dag in i västerländsk press kommer nyheter om ”astronomiska” förlustsiffror på den ryska sidan spelar därför inte någon större roll för Putins villighet att fortsätta kriget. Men det skapar ett intryck av att Ryssland ständigt är på randen till att ge upp om fortsatta anfall. Det finns dessutom en rad omständigheter som talar för att Ryssland inte på något sätt är nära en punkt då landet inte längre klarar av att fortsätta kriget.
Landets krigsmakt strider med korta försörjningslinjer in i sitt eget land. Det betyder att tiden det tar att skicka drivmedel, ammunition och förnödenheter till fronten är kort. Inne på ryskt territorium behöver den ryska krigsmakten inte heller oroa sig för att attackeras av ukrainskt flyg eller raketartilleri.
Det har sedan länge varit ett villkor från västländer –för att deras vapen överhuvudtaget ska kunna exporteras till Ukraina – att de bara får användas i Ukraina, men inte i Ryssland. Det innebär att Ryssland har den, i krig, mycket ovanliga förmånen att inte behöva bekymra sig särskilt mycket över logistiken. Inte heller behöver regimen i Kreml oroa sig för att civila stryker med, vilket brukar skapa missnöje bland befolkningen. Samtidigt har den ryska krigsindustrin ökat sin produktion rejält. Den kan också göra detta helt utan att behöva vara rädd för ukrainsk beskjutning.
Allt detta som räknas upp ovan; outtömliga reserver av soldater, trygg logistik, en civilbefolkning som inte märker av kriget i vardagen och en militärindustri som i orubbat bo kan skala upp, är fördelar som Ukraina saknar.
Ukraina har än så länge undvikit en allmän mobilisering trots manskapsbrist (snittåldern på soldaterna är hög, omkring 40 år). Landet har ständigt angripna försörjningslinjer och dess krigsindustri bombas nästan dagligen och behöver därför omfattande hjälp utifrån. Landets ekonomi är till stora delar sönderslagen, infrastrukturen är skadad och måste ständigt repareras. Ryssland har attackerat kärnkraftverk, värmeverk, energiledningar, flygplatser och järnvägar. Landets civila mördas i bombattacker och är ständigt utsatta för påfrestningar.
Vad allt detta innebär är att varje ytterligare månad som kriget pågår är mer kostsam för Ukraina än vad den är för Ryssland. Medan Ryssland hela tiden hittar sätt att köpa sig tid, genom exempelvis vapenimport från Nordkorea, införandet av krigsekonomi eller mobilisering på fängelser så rinner tiden ut för Ukraina. Det här borde vara något som vi i Europa är betydligt mer upptagna med än vad som är fallet idag.
Stödet från Europa och USA har hittills varit mycket omfattande, men i land efter land, syns en alltmer skeptisk opinion som inte vill fortsätta skicka stöd till Ukraina. Inte minst i Tyskland, Europas största ekonomi, hörs både från vänster och höger denna uppfattning.
Så hur ska Europa agera? Vad är egentligen planen, förutom att Ukraina ska lyckas hålla Ryssland stången och inte behöva lämna över mer av sitt land till en brutal rysk ockupation? Det är inte uppenbart för vanliga svenskar, tyskar och italienare vad den europeiska linjen är (för att inte tala om alla ukrainare). Det råder ännu stor enighet om att Ukraina ska hjälpas i största allmänhet. Men hur länge till?
Eftersom Ukraina är fullkomligt beroende av sina allierade i Nato för att fortsätta försvara sig så behövs det bland dessa allierade en tydligare idé om framtiden. Är målet enbart att Ukraina ska kunna försvara sig? Eller finns det en idé om att Ukraina återigen ska ges möjlighet att gå på offensiven vilket man försökte 2023? Eller är målet att försöka förhandla fram en vapenvila av något slag?
Svaret på de frågorna måste göras med utgångspunkt i insikten att Ryssland inte kommer att vika sig, kollapsa och ge upp. Den förhoppningen behöver vi i Väst släppa för att verkligen inse vidden av vad som krävs av våra länder för att hjälpa Ukraina – och i förlängningen hela Europa – att försvara sig.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
