Tillvaron som opinionsskribent är en enda lång kognitiv övning i att kontrollera sina åsikter och känslor inför olika fenomen, genom att testa vad man hade tyckt och känt om samma saker hade drabbat, sagts eller utförts av andra.
Till exempel: Hur arg hade jag blivit om det var Kristdemokraterna som ertappats med att systematiskt lura riktigt gamla och förvirrade personer att köpa deras lotter? Den är inte så svår. Det hade varit fruktansvärt, ja nästan ännu värre än att Socialdemokraterna gör det, givet KD:s profil och självbild. Min avsky mot beteendet och ursäktandet torde således vara genuin.
Förra året präglades av koranbränningar, först Rasmus Paludans och sedan Salwan Momikas. Jag motsatte mig att Sverige skulle gå de islamistiska länder till mötes som krävde att vi skulle begränsa vår yttrandefrihet. Men jag var samtidigt tvungen att fråga mig: Vad hade jag tyckt om att någon dag efter dag brände Torahrullar i närheten av en synagoga eller utanför den israeliska ambassaden? Hade jag tyckt att det var ett brott mot hetslagstiftningen?
Eftersom islam är en religion som har blivit våldsamt politiserad och används för att förtrycka miljontals människor runtom i världen, tyckte jag att en Koranbränning i närheten av Irans ambassad, till exempel, kunde ses som ett skyddsvärt yttrande. Torahrullarna kan inte knytas till storskaligt förtryck på det sättet, även om enskilda personer inom ultraortodoxa grupper med säkerhet kan känna sig förtryckta och begränsade.
Men det är naturligtvis inte jämförbart. Jag hade kanske rekommenderat att Torahbrännaren fick flytta till en avsides plats. Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag hade i alla fall blivit mer upprörd än jag blev över koranbränningarna, som jag framför allt tyckte var vulgära och irriterande. Om någon bränt en kristen Bibel hade jag knappt ens höjt på ögonbrynen, även om det är den bok vars innehåll jag själv håller för heligt. Jag hade bara tyckt synd om den gudsföraktande pyromanen.
Så där håller vi på, vi som debatterar och försöker hålla oss med något slags skärpa och hederlighet, och som fortfarande tror att den liberala demokratin är att föredra framför både socialistiskt förtryck och auktoritär, antipluralistisk högernationationalism.
Utredningen av Richard Jomshofs delning av två fränt invandringsfientliga bilder på X är ett ypperligt tillfälle att träna denna kognitiva förmåga: ”Vad hade jag känt om...i stället...? Hur hade jag argumenterat ifall...?” Lagen om hets mot folkgrupp kan rentav leda till överhettning i hjärnan när man försöker redogöra för sig själv vad man egentligen tycker, rent principiellt. För det är inte bara en princip, inget utspelar sig i ett vakuum i det som vi kallar samhället, vilket gör det så jobbigt. Det finns alltid en kontext: en historisk och en nutida, en kulturell och en juridisk.
Faktum är att de flesta västerländska länder alltid har haft olika former av begränsningar av yttrandefriheten. Hets- och blasfemiförbud är trots allt inget som ”wokevänstern” hittat på. De flesta västerländska demokratier har alltid ansett det nödvändigt att med lagens hjälp tämja de mest vildsinta uttrycken, i syfte att värna individers trygghet och samhällets ordning.
Lagarna har förändrats, strukits och utvidgats, allt eftersom. För närvarande pågår en utvidgning i delar av den anglosaxiska världen, som framför allt syftar till att tysta invandringskritiken och den opinion som anser att biologiskt kön är överordnat självidentifikation. Det syftet är förkastligt och antidemokratiskt.
Men även de traditionella yttrandefrihetsbegränsningarna kan politiseras av rättsväsendet, medvetet eller omedvetet.
De allra flesta fall som prövas är behängda med det grundläggande problemet att utfallet är godtyckligt. Alla som kan sina rättsstatsprinciper inser att det är mycket problematiskt. Att svenska yttrandefrihetsexperter bedömer bilderna som Jomshof delade på olika sätt, är en tydlig illustration av godtyckligheten. För när alla krumelurer och pratbubblor fingranskats kvarstår att avgörandet hänger på domarens egna avvägningar. Det finns inte och kommer aldrig finnas tillräckligt många prejudikat för att det ska gå att förutsäga dessa domar.
Det är ett skäl till att lagen bör användas så sparsamt som möjligt och helst bara när uppvigling och uppmaning till våld kan sägas föreligga. I mars kom hovrättsdomen mot den man som grillade en koran, lindade in den i bacon och lämnade den på trappan till en moské. Han filmade sin aktion och avgörande för fällningen var att han i filmen spelade samma musik som användes i den livesända massakern mot muslimer i Christchurch på Nya Zeeland 2019. En sådan dom är närmast självklar. Att anspela på en nyss utförd massaker måste vara själva definitionen av hets. Men dessa fall hör till undantagen eftersom hetslagstiftningen tillämpas i många fler fall.
Och det är inte bara domarna som riskerar att bli godtyckliga; även urvalet av personer som utreds är godtyckligt. Det finns ju ingen instans som har till uppgift att liksom dammsuga landet på hets och nedsättande uttryck och sedan utreda och åtala samtliga som har förtjänat det. Tvärtom kan ju vem om helst anmälas för vad som helst – samtidigt som flagrant hets kanske inte alls anmäls och leder till någon rättslig prövning.
Det senaste året har vi sett en outsinlig ström av uttryck som lätt passar in på hetslagstiftningens skrivningar. Palestinademonstrationernas plakat mot ”sionister” är ofta en lätt förklädd antisemitism, men framför allt hets mot israeler, alltså de som bor och vill bo i ett judiskt hemland, samt alla de judar runtom i världen som stöder och känner tröst i tanken på att det finns en sista utväg om trycket än en gång blir för hårt.
Nationstillhörighet är skäl för särskilt skydd enligt hetslagstiftningen. ”Inga sionister på våra gator” som det ropades häromsistens i Göteborg, måste väl då vara hets – om något är hets. De röda trianglarna som börjat synas i demonstrationer är symboler för Hamas måltavlor. Är det inte hets? Hyllningarna av massakern den 7 oktober borde intressera åklagarna på Särskilda åklagarkammaren, liksom tröjorna med trycket ”Palestine 7 oktober” som burits i demonstrationer.
Vad man än tycker om Richard Jomshofs retweet: är det inte värre, eller åtminstone jämförbart att offentligt hylla slakten, våldtäkterna och kidnappningarna den 7 oktober? Är inte rädslan det torde orsaka hos svenska judar åtminstone jämförbar med den rädsla som svenskar med utomeuropeisk bakgrund torde känna på grund av Jomshofs delningar?
Frågorna är retoriska, men uppriktiga. Med växande segregation och ökande motsättningar kommer det bli allt svårare att hålla ihop det här landet. Intrycket av att det offentliga ser mellan fingrarna på vissa gruppers hat och hets, men fingranskar annat, är förödande för sammanhållningen.
