Det depressiva upproret. Så beskriver en understreckare i SvD den nya poesin från New York som kallas alt lit (alternative literature). Ett depressivt förhållningssätt är motreaktionen mot en värld där anpassning, flexibilitet och handlingskraft råder.
Ett depressivt förhållningssätt är väl det enda förhållningssättet tänker jag och läser ett par böcker från det lilla alt lit-förlaget Sorry house (ett fantastiskt namn och upphovsmakaren Spencer Madsen säljer även ”regrets socks” och vattenflaskor med texten ”piss bottle”). Personerna som skriver alt lit är otroligt drivna med egna små förlag, webshoppar, fanzines, bokuppläsningar, utgivning av flera egna böcker per år.
Den första kullen internetbarn träder in i vuxenvärlden och de verkar helt ointresserade av den gamla mossiga världen och dess dinosaurieföretagskultur. Vill de ge ut en bok kan de inte bry sig mindre om det Fina förlaget, nej de ger ut sina böcker själva och även andras som de vill sprida. Och de är fantastiskt bra! Det är som om Bret Easton Ellis vore tjugofyra år och skrev poesi. De delar med sig av sina fulaste sannaste jag och det är på blodigt allvar. Spencer Madsen skriver i You can make anything sad att ”I don’t charm easily, or come off how I want to” och han får aldrig ett one night stand. Mira Gonzalez blottar sitt självskadejag när hon flera gånger skriver varianter av meningen ”I am most comfortable around people who criticize me” och berättar om killen som typ femton tjugo gånger sa att han skulle komma på hennes mage men aldrig gjorde det. ”I am a bland person” skriver hon och lämnar ut sig utan någon störande ängslighet och utan att posera och jag vet inte när jag senast läste något som var så här ärligt uppriktigt sorgset. Det närmaste vi i Sverige kommer alt lit måste väl vara våra fantastiska serietecknare.
Megan Boyle skriver mycket om ”gastric distress”, Richard Yates och kallar att träffa folk för ”social duties” och en dikt heter ”i am kind of disgusting person” och hon skriver att fem personer kom på John Stuart Mills begravning. När man köper en bok från Sorry house får man en sticker med texten ”how does n+1 afford an office in dumbo” och en ballong.
Alt lit-poeterna skriver mycket om sina katter. Jag tänker att mina katter är de sista jag kommer ha. Att räkna sitt liv i det antal katter man hinner ha. Om jag skulle skriva alt lit skulle jag skriva om den påklädda kroppen som var jag. Den påklädda kroppen som var jag packade en väska. Den påklädda kroppen som var jag skulle dit där ingen talar.
Jag minns en massa saker. Jag minns att jag aldrig grät inför andra människor. Jag minns alla mina katter. Jag minns att jag försökte svälja hår.
Jag tänkte på det egentliga skälet. Tyvärr råkade jag tappa bort ballongen från Sorry house så jag vet inte vad som stod på den.
