Bärgaresystrar hjälper folk som kört fast på vägen

Till vardags tillbringar de nästan all sin arbetstid ute på vägarna, i färd med att bärga fordon som fått motorstopp, åkt i diket eller på annat sätt behöver hjälp av en bilbärgare. Linnea och Emma kör var sin stor Scanialastbil som kan bärga bussar och tunga lastbilar.

– Jag tror att vi bägge två alltid velat bli bärgare, att gå i våra föräldrars fotspår. Vi har aldrig känt någon press att jobba i familjeföretaget, det har alltid varit vårt mål. Det här jobbet är både roligt och utmanande på samma gång, säger Emma och Linnea nickar instämmande.

– Det är ju spännande också man vet aldrig vad som väntar när man kommer fram, säger Linnea.

I företaget jobbar även deras mamma och pappa. Pappa kör bärgningsbil och mamma sköter kontoret. Att jobba så nära sina föräldrar och syskon är inga problem enligt Emma och Linnea, istället tycker de att det är positivt att alltid ha familjen nära. Några större bråk inom familjen blir det inte heller, säger de.

– Nej, mamma bestämmer allt, säger Emma och skrattar.

Båda systrarna gick Fordons- och transportprogrammet på gymnasiet i Kungälv med sex års mellanrum. Idag går det nästan lika många killar som tjejer på programmet men för bara några år sedan var situationen annorlunda.

– Vi var tre tjejer i klassen då och det var ganska ovanligt med tjejer bakom ratten på tunga fordon. Idag är det mycket vanligare och inget konstigt, säger Emma.

Trots det möter systrarna ibland förvånade blickar när de är ute på jobb. Framför allt bland utländska chaufförer. De är inte vana att kvinnor kör tunga fordon, än mindre arbetar som bärgare.

– De vill ofta vara snälla och vill gärna ta över och hjälpa till, säger Emma och skrattar.

Linnea säger att hon oftast får positiva kommentarer när hon är ute på jobb men att det ibland händer att speciellt äldre män har svårt för att det är en ung tjej som ska hjälpa dem.

– För några dagar sedan ville en äldre man att man skulle skicka ut ”en som kan” istället för mig. Då är det lite kul att visa att man fixar det trots allt, säger Linnea och skrattar.

Arbetet längs vägarna är både tungt och farligt. De jobbar oftast ensamma och det ställer stora krav på problemlösning och stresstålighet. Många gånger kan fordonen repareras på plats, som när det gäller punkteringar och lättare motorfel. Om problemet inte går att lösa bärgas fordonet till verkstad.

– Folk tror att vi åker på olyckor hela tiden men så är det inte. De flesta uppdragen gäller motorfel och liknande, säger Emma.

De olyckor som trots allt inträffar är ofta inte så allvarliga, det kan handla om avåkningar vid halka eller lättar kollisioner. Men ibland sker det allvarliga olyckor med personskador. Vid de tillfällena samarbetar bärgaren med Räddningstjänsten och avvaktar bärgningen tills räddningsarbetarna är klara.

– Så klart blir man lite tagen när det skett en allvarlig olycka. Ofta är de inblandade chockade och det är mycket spring på platsen. Vi ser sällan personerna som är skadade men jag tycker det är jobbigt när det är blod i fordonet man ska bärga, säger Linnea.

Emma håller med. Hon berättar att efter en sådan olycka pratar de alltid mycket i företaget och familjen om vad som hänt, för att ventilera sina känslor. Det händer också att ambulanspersonalen frågar om de behöver någon att prata med efter allvarliga olyckor.

Bärgningsyrket kan också vara farligt för bärgarna själva. Inte sällan händer det att bärgare blir påkörda när de arbetar vid vägkanten. Bilister saktar inte ner och kör alldeles för nära. Sen en tid tillbaka har företaget investerat i en TMA-lastbil, en lastbil med påkörningskydd, som de ställer bakom bärgningsbilen.

– Den är till för att skydda oss mot ouppmärksamma bilister. Det känns bra att ha den som säkerhet, säger Emma.

Och trots riskerna har de inga funderingar på att byta jobb.

– Nej, vårt mål är att driva familjeföretaget vidare, tillsammans, avslutar Emma.

Teresa Innocenti

teresa.innocenti@sttidningen.se

Gustaf Östberg