Götaplatsen fick sin första stadsplan på 1860-talet. Tidens stora förebilder var Paris med sitt esplanadsystem och Wiens Ringstrassearkitektur. Längs Kungsportsavenyn byggdes stora stenhus med förträdgårdar. Planen dominerades av 1800-talets regelbundenhet med raka gatuperspektiv och slutna byggnadskvarter.
Fram emot sekelslutet ställdes allt större krav på ett monumentalt slut. Stadsplanen ändrades i början på 1900-talet och Götaplatsen avsågs då bli en offentlig och representativ plats för kulturen.
I arkitekttävlingen inför stadens 300-årsjubileum utlystes 1917 en arkitekttävling om Götaplatsens utformning. Slutligen avgick en kvartett göteborgska arkitekter, Arvid Bjerke, R O Swensson, Ernst Torulf och Sigfrid Ericson, med segern.
Ursprungstanken var att färdigställa Götaplatsen inför Jubileumsutställningen 1923, men tidens svåra ekonomiska klimat möjligjorde endast uppförandet av Konstmuseet och Konsthallen efter ritningar av Arvid Bjerke och Sigfrid Ericson.
I samma veva fick Carl Milles en beställning på en stor fontän.
Efter stora sprängningsarbeten byggdes platsens alla trappartier och bergväggarna kläddes med fjäråsgranit. Museet uppfördes i nyklassicistisk stil i grågult tegel. 1968 gjordes en tillbyggnad mot museets östra sida och 1994-95 tillkom den nya entrén.
Carl Bergstens ritningar för Stadsteatern godkändes inte förrän 1928, men kom att ändras flera gånger beroende på nya strömningar inom arkitekturen. Byggnadsbeslutet togs 1930, samma år som Milles Poseidonfontän sattes upp mitt på Götaplatsen. I teaterns fasader fanns slutligen 20-tals-klassicismen och den moderna funkisen representerade sida vid sida.
Vid invigningen med Knut Ströms uppsättning av Shakespeares Stormen (29/9 1934) kunde publiken förundras över en toppmodern teater. En modernisering av salongen år 2000 omintetgjorde den fantastiska inredningen.
År 1916 donerade Caroline Wijk 700 000 kronor till ett nytt Konserthus. Behovet blev så mycket större sedan det gamla konserthuset på Heden brunnit ned 1928. Arkitektuppdraget gick till göteborgaren Nils Einar Eriksson. Byggnaden invigdes 1935 och uppmärksammades för den förstklassiga akustiken. Till skillnad mot teatern har konserthuset en mycket välbevarad interiör.
