Ett helt kvarter i Kungsladugård med tre huskroppar som är döpta efter storredaren Wilhelm Lundgrens tre första båtar: Bia, Nika och Zelos. Husen är byggda 1930-1931 i 20-talsklassicism med inslag av art déco.
Här bor nästan bara sjöfolk eller människor som jobbat på något av rederierna, eller haft ett annat jobb med anknytning till sjön.
– Jag tror att jag har fem gamla arbetskamrater i huset, säger Agneta Eriksson, som varit personalchef på Tor Line och bott i stiftelsen i 23 år.
Att nästan alla har jobbat i samma bransch skapar en speciell gemenskap i husen.
– Här finns både gemenskap och möjlighet att vara för sig själv. Jag älskar att bo här, säger Agneta.
Hon visar sin trea, med vardagsrum, sovrum och en liten kammare som kanske varit pigkammare, men som Agneta har som matsal.
Balkongen ligger mot gården och lägenhetens vy åt andra hållet.
– Det är en gudomlig utsikt, jag ser Masthuggskyrkan, GP-fyrverkerierna och Eriksbergskranen när det inte är löv på träden. Jag brukar säga att jag ser till älven, säger Agneta.
Hur stiftelsehusen kom till är en historia värdig dramatiken i en tv-serie: stora rikedomar, glamour, kärlek, ond, bråd död och djupaste sorg.
Den tar sin början med Wilhelm Lundgren som var problematisk i skolan och blev ivägskickad till sjöss som 13-åring av sin pappa prosten. När han träffade sin blivande fru Martina i Göteborg hade han hunnit bli styrman. Men först när han blivit kapten kunde de gifta sig ståndsmässigt, vid ett trippelbröllop i Hagakyrkan tillsammans med Martinas två systrar. De fick ett lyckligt äktenskap men inga barn.
Med tiden byggde Wilhelm upp Transatlantic, ett av de stora Göteborgsrederierna, och tog bland annat initiativet till Svenska Amerikalinjen.
Men 1914 dog Wilhelm hastigt i London i sviterna efter en blindtarmsoperation. Hans änka Martina gick in i en djup depression, slutade träffa folk och flyttade ut på landet. Hon hade bara sällskap av Wilhelms äldre syster Hilda som tog hand om henne.
Efter några år flyttade Martina tillbaka till Göteborg, till en av de eleganta tegelvillorna ovanför Götaplatsen, men höll sig fortfarande mest för sig själv.
1925 ramlade svägerskan nedför en trappa, olyckan gjorde att rollerna blev ombytta och Martina återvände till ett normalt liv och återfick sin plats i Göteborgssocieteten.
Under tiden hade hennes pengar förvaltats mycket väl av en vän till familjen och hon var nu Sveriges rikaste kvinna.
Men mottot ”Rikedom förpliktigar” blev hon en av Sveriges största donatorer och skapade bland annat Stiftelsen Wilhelm Lundgrens minne som byggde husen vid Kungsladugårdsgatan.
Husen ritades troligen av arkitekterna Sven Steen och Vilhelm Mattson. Steen ägde FO Peterson & Söner och Mattson var anställd i firman. Tillsammans eller var för sig ritade de också bland annat Transatlantics hus på Packhusplatsen 3 och Skeppsbrohuset på Skeppsbroplatsen 1.
Stiftelsen var mån om sina hyresgäster och hyran höjdes inte mellan 30-talet och 70-talet. Billigt för dem som bodde där men med en baksida – husen underhölls inte.
När Transatlantic tog sin hand från stiftelsen på 1980-talet var husen rejält nedgångna. Den nya styrelsen lånade till en omfattande renovering i början på 1990-talet och sedan dess är husen i mycket gott skick och bruksvärdeshyror tillämpas.
När Martina skänkte pengar till Stiftelsen Wilhelm Lundgrens minne bestämde hon att behövande äldre sjöbefäl som arbetat på båtar hemmahörande i Göteborg skulle få företräde.
Man kan undra lite över formuleringen behövande sjöbefäl, sjöbefäl är väl knappast behövande? Men på den tiden kunde sjöbefäl ha det nog så knapert och vi får inte glömma att detta var mitt under 30-talskrisen.
Nu när sjöfartsnäringen inte har samma position i Göteborg som tidigare sätter stiftelsens styrelse en ära i att i möjligaste mån uppfylla donatorns önskemål att det ska bo sjöfolk i de 67 lägenheterna, fördelade på 12 ettor, 11 tvåor och 44 treor.
Agneta tar oss på en rundvandring i de tre stiftelsehusen. De uppfördes strax efter börskraschen 1929, men vittnar om att Martina inte hade någon brist på pengar. Tvärtom är husen mycket påkostade. Det är högt i tak i lägenheterna, med stuckatur i vardagsrummen. Mycket av originalutförandet är kvar, med handblåsta glas i fönstren vilket ger en särskild atmosfär.
Trappuppgångarna har marmor i trappsteg och fönsterbänkar och smidda trappräcken. Stiliga helglasade tre våningar höga fönster ger ett intressant ljus i trappuppgångarna.
Vi träffar Lenelotte Almqvist, som bott i huset i 25 år, och som visar gemensamhetslokalerna i källaren. Källaren har kaklade väggar och massor av fotografier med anknytning till Transatlantic på väggarna.
Det finns två vävstugor, två tvättstugor, två torkrum och ett mangelrum med en gigantisk stenmangel. De gamla källarförråden och vindsförråden finns kvar, dessutom finns en snickarverkstad och en samlingslokal som hyresgästerna kan använda för sammankomster, fester och boka som övernattningsrum för långväga gäster.
Vi vandrar vidare ut på gården. Där är det pampiga stenarbeten kring portarna, ofta med sjöfartsanknytning, vackert smidda grindar och balkongräcken. Mellan husen finns portiker, med en relief av Wilhelm Lundgren på ena sidan och av Martina på den andra.
På gården växer vackra planteringar och där finns en springbrunn som ger ett behagligt bakgrundsljud. Gårdens originella scen är mera en estetisk utsmyckning än en verklig scen, den skänker karaktär och ger ett avslut av trädgårdsrummet.
– En fin lördag på sommaren är det helt fullsatt här på gården, man tar ett glas vin, slår sig ner och pratar, det är helt sydländskt. Här finns verklig gemenskap.
