– Åh, om du bara visste vad mycket jag har gått igenom i mitt liv. Tja, mest dörrar, faktiskt, säger Britta Svensvik och ser så där pillemarisk ut som man ofta gör när man vet att man är rolig – men att skämtet blir bättre om man inte skrattar själv.
– Britta skulle kunna bli ståuppkomiker, säger Leif, som med all säkerhet har hört skämten flera gånger tidigare men ändå inte kan låta bli att skratta.
De nära och kära banden dem emellan lyser upp den här annars ganska mörka och regniga söndagseftermiddagen, när vi träffas i allrummet på Vasahemmet där Britta bor sedan tre år tillbaka.
– Men vi är bara vänner. Det har aldrig varit något annat, betonar Britta.
På bordet är kaffet framdukat och det finns kanelbullar, mjuk pepparkaka och spröda syltkakor.
– Sådana här brukade du baka, minns du det Britta?, frågar Leif, som vågar sig på en halv syltkaka trots att han blivit diabetiker på äldre dagar.
– Ja, men det var ju framförallt mina bullar du alltid ville åt, säger Britta, och berättar hur Leif under tiden som fastighetsskötare kunde stanna traktorn utanför hennes balkong och ropa att han var lite törstig.
Och då brukade hon alltid fira ned en korg med en flaska saft och några hembakta bullar.
Vänskapen mellan Britta, 97 år, och Leif, 73 år, tog sin början för nästan 30 år sedan. Han arbetade som vårdare på Stretered men knäckte extra för HSB i Kallebäck – där han bodde och fortfarande bor – eftersom han är intresserad av trädgårdsarbete och enligt Britta är ”helt fantastisk på blommor och på att beskära träd”.
I Kallebäck bodde även Brittas äldre syster och på så vi lärde de känna varandra. Och tyckte så pass bra om att prata och umgås att han sökte jobb som fastighetsskötare på Fridkullagatan, där Britta bodde i ett HSB-område för äldre. Och på den vägen är det.
– Leif kan lösa alla problem, allt från att byta proppar till att rensa avlopp. Och jag kan ringa honom mitt i natten om jag är ledsen och han kan alltid trösta mig, säger Britta och lägger sin hand på Leifs arm medan han ler lite generat.
Att Leif kommer till Vasahemmet för att fika med Britta och de andra damerna och farbröderna varje söndag klockan ett är en förlängning av den vana de etablerade på hans expedition på Fridkullegatan i början av 90-talet.
– Men då var det på fredagseftermiddagarna vi träffades. Det var vi och en hel massa gubbar och tanter som fikade tillsammans och berättade historier och skrönor. Det kom fastighetsskötare från halva stan för att vara med. Och cheferna undrade varför alla prompt skulle till just Fridkullagatan, säger Leif och skrattar vid minnet.
Britta berättar hur Leif tog kunde ta vara på alla julgranar som folk slängde i soprummet – inte sällan med pyntet kvar.
– Sedan dekorerade han kontoret med all den där grannlåten och det blev så vackert att barnen stod utanför och tittade med stora ögon.
Britta, som har bakgrund som barnsjuksköterska, har många minnen att berätta från sitt långa yrkesliv.
– Åh, det var många hemska gamla kärringar som styrde och ställde inom vården på den tiden. Och knappt några besök fick barnen ta emot heller. De kunde vara svårt sjuka i cancer men ändå fick mamma och pappa bara hälsa på var fjortonde dag, säger Britta, som dock gjorde sitt bästa för att sprida glädje genom att sjunga och berätta historier – och vika vackra stjärnor av pappersremsor som hon hängde upp i droppställningarna.
Leif kontrar med att berätta om hur han i sin ungdom serverade på Stadshuset i Borås. Revykungen Karl Gerhard och ett vid den tiden inte alldeles obekant band vid namn Beatles (som uppträdde i idrottshallen i Borås) hör till dem han serverade i början av 60-talet
– Och när kungen var helt nytillträdd och på sin första Eriksgata tyckte källarmästaren att jag skulle servera honom, eftersom jag var den som bar upp uniformen bäst. Men det tyckte inte jag var någon bra idé eftersom man på den tiden fick betalt per kuvert – och den som serverade kungen fick inte servera någon mer den kvällen, säger Leif.
Timmen vi har tillsammans hinner bli en och en halv innan det är dags att bryta taffeln för att ta lite bilder.
– Ska du ta kort? På mig också? Nej, nej, nej! Enda gången jag ser bra ut – det är när jag putsar fönstren, säger Britta.
Men den här gången skrattar hon faktiskt åt sitt skämt – och ser rätt nöjd ut.
Britta Svensvik
Ålder: 97 år.
Familj: Lillebror Gunnar, brorsdotter Sandra och de båda systerdöttrarna Maria och Gunilla, samt deras barn. En äldre syster och en äldre bror är döda sedan några år tillbaka.
Bor: På Vasahemmet i Göteborg.
Leif Andersson
Ålder: 73 år.
Familj: Två bröder och en syster, och deras barn.
Bor: Lägenhet i Kallebäck.
