”Line up, both teams ready. Go!”
På domarens signal störtar spelarna från de två lagen mot planens mittlinje för att lägga beslag på de uppradade bollarna. Några slänger sig och glider på sina knäskydd den sista metern. Strax viner bollarna genom luften när spelarna försöker träffa varandra.
Det är vardagskväll och spelarna har kommit till idrottshallen på Hisingen från olika delar av Göteborg. En del är utbytesstudenter, andra växte upp med spökboll på sina svenska idrottslektioner. När sporten spelas organiserat kallas den för dodgeball och skiljer sig lite från versionen på skolgympan: de mjuka skumgummibollarna är utbytta mot större och hårdare tygbollar, reglerna är annorlunda och känslan av kaos är utbytt mot ett betydligt mer taktiskt spel.
Målet är dock detsamma – att eliminera motståndarna genom att träffa dem med en boll.
Tränaren Pierre Corvellec ropar ut instruktioner från sidlinjen medan Corina Akner spelar med ett av lagen. För en knapp timme sedan satt de hemma i soffan med varsin skål nudlar med wokade grönsaker. Tvårummaren i Gamlestaden är inte bara parets hem, det har också blivit något av ett nav för sporten. Här finns arbetsdokument och pärmar tillhörande allt från det internationella dodgeballförbundet till det svenska landslaget. En garderob i hallen visar sig vara ett förråd.
Tränar tre gånger i veckan
Pierre Corvellec öppnar den och drar fram nät och en uppsättning bollar strax innan det är dags för avfärd till en av veckans tre träningar med Gothenburg Dodgeball Association – föreningen som Pierre och Corina startade.
– Som ni ser så har detta helt tagit över våra liv, säger Corina Akner och skrattar.
Båda kommer från en relativt aktiv bakgrund. Pierre Corvellec som kringresande akrobat och cirkusartist. Corina Akner spelade volleyboll och handboll. Nu är båda över 30 år och hade kanske trott att idrottsutövandet skulle mattas av med åren. Det har blivit tvärtom.
– Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en ny lagsport att utöva i min ålder. Men sen kom dodgeballen och så har det blivit så här intensivt, säger Corina Akner.
– Det är en perfekt sport, man är helt upptagen med det som händer – att undvika att bli träffad av bollar som ständigt kommer flygande mot en. Det blir ett riktigt intensivt träningspass utan att man för en sekund tänker på att man tränar, säger hon.
Allt började när Pierre Corvellec bodde i Stockholm. Hans vän Markus Persson hade spelat dodgeball i New York och väl hemma igen drog han ihop sitt kompisgäng som började spela utomhus under soliga lördagar. Vännen bor numera i Alingsås där han startat klubben ”Potato Town Dodgeball”.
– Mycket började med honom och vi kallar honom för ”The dodgefather”, säger Pierre Covellec och skrattar innan han fortsätter:
– När jag flyttade till Göteborg kände jag att vi ville spela här också. Det ledde till att vi startade föreningen 2016 och resten är historia. Nu är det i stort sett det enda jag gör, säger han.
Spökboll på heltid
Engagemanget i Gothenburg Dodgeball är ideellt, liksom uppdraget som tränare för landslaget. Men Pierre Corvellec har ändå lyckats samla på sig en uppsättning betalda uppdrag inom sporten som gör att han i dag ägnar sig åt den på heltid.
– Jag är generalsekreterare i World Dodgeball Federation, vice president i European Dodgeball Federation, tränare i svenska landslaget och sportchef för Gothenburg Dodgeball. Ja, och sen spenderar jag större delen av min fritid med att spela och träna, så en hel del dodgeball blir det, säger han.
Corina Akner är egenföretagere inom hållbarhetsbranschen. Men även hennes fritid vigs till stora delar åt dodgeball: tre träningar i veckan och så ofta matcher, inte sällan med resor och övernattningar, under helgerna.
Sedan starten har föreningens medlemmar fördubblats varje år. En av Corinas insatser är att få fler att våga prova.
– Dodgeball är en fantastisk sport på många sätt, men en av de bästa sakerna är att det finns en mixkategori där alla kan tävla med varandra oavsett könsidentitet. Så det är bara att dyka upp och spela tillsammans allihopa, säger hon.
Enligt paret Akner Corvellec har medlemmarna spridda bakgrunder. Från ”gamla elitsatsande handbollspelare med pajade knän” till bollrädda personer som aldrig utövat lagidrott.
– Det fina är att alla kan komma in och bidra med sina egenskaper och utifrån sina förutsättningar, säger Pierre Corvellec.
Corina Akner berättar att hon särskilt njuter av att se tjejer som aldrig tidigare deltagit i lag- eller bollsporter komma in och bli bekväma med att det flyger bollar överallt.
– Det finns verkligen en plats för alla här. De gamla handbollsspelarna som kan kasta hårt får känna att de ”skyddar” sina bollrädda lagkamrater. Och de som fortsätter vara bollrädda har ju en fördel, för det gör dem riktigt grymma på att undvika att bli träffade.
I idrottshallen på Hisingen dånar 80-talshiten ”I’m so excited” ur högtalarna medan domaren på något sätt lyckas med att hålla reda på både tid, poäng och hur många bollar de båda lagen har i varje given stund. Dagens träning är till för de som vill spela lite mer seriöst. I en liten sport som dodgeball betyder det att en del av spelarna är med i det svenska landslag som är rankat tvåa i världen i mixedkategorin.
– De som är riktigt duktiga är med även på nybörjarträningarna, men då är alla med på att vi ska hålla det till en lite mer avslappnad och lekfull stämning. Det betyder att den som börjar med dodgeball snabbt kan hitta sin egen nivå bland medspelarna, till skillnad från om man börjar på exempelvis basket då man kanske bara får spela med enbart nybörjare i början, säger Pierre Corvellec.
Att dodgeball har ”tagit över livet” för Pierre Corvellec och Corina Akner märks på flera sätt. De berättar att de flesta de träffar får höra om den där fantastiska sporten och många av deras vänner är numera medlemmar i föreningen.
De som stöter på dem – vare sig det är kollegor, nya bekantskaper på en fest eller journalister som besöker en träning – kommer de förmodligen att utsättas för värvningsförsök.
– Ja, kom hit och prova! Det kommer nya som provar varje vecka och många tycker det är väldigt kul. Jag lovar, bollarna gör inte alls så ont som de ser ut, säger Corina Akner.
LÄS MER:Hinduiskt tempel ska locka indier att stanna i Göteborg
LÄS MER:Göteborgaren som ordvitsar sig hela vägen till Stockholm
LÄS MER:Bengt promenerar med sin papegoja Miranda utan koppel
