Grevinnan blickar tillbaka på ett långt och lyckligt liv

Marianne Bernadotte möter upp i baren på hotellet en tvärgata från sitt hem på Östermalm. Förutom lite stöd av en leopardmönstrad käpp har hon tagit sig hit helt för egen maskin. Att fylla 95 år innebär visserligen att tempot har dragits ned något. Men den fulltecknade almanackan tyder på att det inte är något stilla liv hon lever. Så ofta hon kan besöker hon Kungliga Operan, umgås med vänner eller med familjen – dottern, barnbarnen och barnbarnsbarnen. Däremellan har hon uppdrag i den stiftelse som hon och maken Sigvard Bernadotte grundade med syfte att stödja unga konstnärer.

Engagerad i forskning

Hon har i alla år varit mycket engagerad i forskningen om barns syn- och ögonhälsa. Nu pågår också arbetet med att bygga upp forskningscentret ”Marianne Bernadotte Centrum” vid Karolinska Institutet i Stockholm, där hon är hedersdoktor.

– Det ska bli väldigt spännande när det blir klart. Det är förstås viktigt att det blir bra, säger hon.

Kung Carl XVI Gustaf flankerad av Marianne Bernadotte (till vänster) och prinsessan Désirée under en tacksägelsegudstjänst för nyfödda prinsessan Victoria i Slottskyrkan i Stockholm 15 juli 1977, dagen efter prinsessans födelse. Bild: Olle Lindeborg

1/3

Sin filantropiska sida, att samla ihop pengar och stödja forskningen, utvecklade Marianne i och med att hon träffade sin prins, Sigvard Bernadotte. Under åren har hon bland annat varit drivande i att ta fram permobilen. En annan fråga som har engagerat henne är den om dyslexi, något hon stötte på redan som barn. Hennes lillebror var dyslektiker, men då var det ingen som förstod problematiken.

– Han kunde inte lära sig att läsa, han fick inte ihop det. Medan jag fick flytta upp en klass för att jag var så duktig. Det var så orättvist, berättar hon.

Föräldrarna separerade

När Marianne var tio år skilde sig hennes föräldrar. Modern Thyra tog hand om de två barnen och var tvungen att jobba hårt, bland annat som servitris och kassörska. Marianne minns henne som en energisk och skötsam person som inte var det minsta glamorös. Själv längtade Marianne efter att få se världen och tjäna egna pengar. Hon fick jobb som tandsköterska och därefter som bussvärdinna, men hamnade till slut inom teatern.

Hur kom du på att du ville bli skådespelare?

– Det växte fram. Jag lyssnade mycket på radioteatern. Det var väldigt mycket radio då. Jag minns till exempel när Selma Lagerlöf fick Nobelpriset. Jag började förstå att det fanns en spännande värld därute med kvinnor som var duktiga. Att det fanns en värld även för oss.

Marianne sökte in både till teaterhögskolan i Malmö och till elevskolan på Kungliga Dramaten i Stockholm. Hon blev antagen till båda, men valde den senare.

– Jag siktade högt och tänkte att det bästa är att komma in på Dramaten. Jag har alltid varit kvalitetsmedveten. Malmö är okej, men varför inte välja det allra svåraste och det bästa?

Jobb sju dagar i veckan

I elva år stannade hon på nationalscenen. Livet som skådespelerska beskriver hon både som roligt och lätt, men också påfrestande. För det mesta var det föreställningar sju dagar i veckan, vilket bidrog till att äktenskapet med första maken, Gabriel "Toto" Tchang, knakade. Så när Marianne träffade Sigvard Bernadotte och de bestämde sig för att gifta sig var det mer en lättnad än en förlust att sluta arbeta.

– Att träffa honom löste upp så många knutar. Jag kom i hamn.

Du kom också in i en helt ny värld. Din svärfar blev kung Gustav VI Adolf. Hur var det?

– Jag var aldrig imponerad av det. När Sigvard ville att jag skulle träffa hans far kände jag att det var väl inget märkvärdigt. Vi hade honom ofta på middag. Han var väldigt gullig och snäll. Jag var duktig på att laga mat och han tyckte mycket om husmanskost.

Långt äktenskap med Sigvard

Över fyrtio år fick hon med sin Sigvard Bernadotte. Tillsammans blev de veckopressens favoriter. Sigvard var redan när de träffades en framstående designer. Och Marianne blev snart uppmärksammad för sitt stora modeintresse. År 1985 utnämndes hon till en av världens tio bäst klädda kvinnor.

Du ser fortfarande väldigt bra ut. Vad är receptet?

– Jag gör inget särskilt. Jag hatar att gå ut och promenera, men jag umgås mycket med vänner och familj och är inte mycket ensam. Ibland sover man ju dåligt. Det är nog ett ålderstecken.

– Men jag har haft tur. Först och främst i att jag har fått vara frisk, och att jag har förståndet i behåll. Det är en gåva. Sedan har jag fått allt jag har önskat mig. Så jag är bara glad och tacksam.

Lena Wreede