Få hjälp av GP:s experter
Har du en fråga till sexologen Kalle Norwald eller psykologen Stina Hindström? Mejla fraga@gp.se. Det går bra att vara anonym.
Hej!
Min femtonåring har utbrott varje dag och nu orkar jag snart inte med henne längre. Hon skriker på oss för ingenting, gnäller över småsaker och är allmänt jobbig mot alla i sin omgivning. Hon blir inte mer mogen med tiden utan det känns som om hon blir mer och mer barnslig bara. När jag har försökt prata med henne om det här lyssnar hon inte och går därifrån. Tips och råd mottages tacksamt!
Hej!
Å vad bra att du skriver. Så här är det verkligen inget bra att ha det. Det finns seglivade myter om hur tonåringar beter sig och en är att de regelbundet får omotiverade raseriutbrott, som är omöjliga att förstå utifrån och inget att ta så mycket på allvar. Snarare lite skämtsam förklara med hormoner.
Och visst – hormonerna rusar under de här åren som hjärnan byggs om. Mer massivt än tidigare. Man börjar pröva sin självständighet på riktigt. Andra relationer får helt nya betydelser. Så tonåringar behöver mycket empati från sin omgivning.
Du märker vart det här far va?
Jag fattar såklart att du håller på att tappa det. Det låter verkligen jättejobbigt. Du får nog väldigt dåligt med återhämtning hemma. Blir osäker i din föräldraroll. Jag känner med dig. Och samtidigt måste jag skriva att du behöver vidga dina perspektiv. För ingen femtonåring som mår bra och känner sig tillfreds med livet beter sig så som du beskriver. Något i ditt barns liv står inte rätt till. Och hur jobbig du än tycker hon är behöver du få ett grepp om vad som är på gång.
Det kan du göra genom att förändra lite saker med dig själv. Så här kommer lite råd och tips.
”Sluta döma ditt barn”
Första tipset det blir: Lägg ner att döma ditt barn. I ditt superkorta mejl får du in tre riktigt nedvärderande beskrivningar av henne: gnällig, jobbig, barnslig. Jag förstår om det smärtar dig att läsa detta. Samtidigt tror jag att du uppskattar raka rör. Och det dåliga samvete som du kanske får kan ju användas. Vi kan alla fastna i kassa kommunikationsloopar. Det är nog del i vad som händer hemma hos er, som hos så många andra. Din flicka bidrar givetvis till det. Och det gör du med. Hur man vrider och vänder på det har du som färdigutvecklad vuxen ansvaret av vända det hela.
Så börja se situationer från din flickas vinkel. Fatta vad som är giltigt från hennes perspektiv. Berätta för henne vad du inser. Äg ditt eget beteende. Be om ursäkt för det du själv gjort som blivit dåligt. Utan undanflykter – bara rakt uppochner förlåt. Är du med på hur jag menar?
Låt inte den dåliga stämningen fortsätta hemma.
Jag tror att du kommer få jobba på några veckor med att bekräfta hennes perspektiv. Var uppmärksam på om hon hör och tar in vad du säger. Om axlarna åker ner och blicken blir lite mer i kontakt. När du ser det, pröva då mitt nästa råd: Fråga ditt barn hur hon mår. På riktigt. Vänta in svaret. Det kommer sällan direkt. Ibland efter flera dagar. Och du. Lyssna klart. Vänta med att slänga på fixarmössan. Hon behöver sällskap i det svåra och kan nog själv säga vad hon behöver hjälp med.
Utöver allt detta allvarliga: Försök att glädjas åt din ungdom. Ordna saker ni gör ihop bara du och hon. Fixa kravlös tid tillsammans. Skapa trevligheter i stället för bråk.
Om allt detta känns övermäktigt ska du söka hjälp. Kontakta kommunen och be om lotsning till familjesamtal. Ju tidigare ni vänder detta, desto bättre. Låt inte den dåliga stämningen fortsätta hemma. Visst kan alla familjer käbbla och bråka. Men det är begripligt att du snart inte står ut så som ni har det. Det tror jag gäller er båda. Och sådant här går att vända med rätt inställning, hårt jobb och mycket kärlek. Som du uppenbarligen har, annars hade du inte hört av dig.
Ett riktigt varmt lycka till!
LÄS MER:”Mina barn slåss – är det så farligt?”
LÄS MER:”Jag har varit singel hela livet – vad gör jag för fel?”
