Mitt bland vansinnesdåd, rädsla, oro, debattörer som ropar om de och vi, gränser som vaktas med vapen, unga människor som utvisas till ovisshet, familjer som inte kan återförenas och alla individuella livsöden kommer julen med dess invanda traditioner. Vi behöver nog att allt är som det borde, eller som det alltid har varit, om så bara för ett undflyende ögonblick.
Kanske kan vi i nästa andetag se oss omkring och se att traditionen med julgranen kommer från Tyskland, liksom adventsstjärnan och julmusten. Tomten är en mångkulturell blandning mellan den skandinaviska nissen och en biskop från nuvarande Turkiet som nog varit en tid ”over there”. Glöggen har rötter i Grekland och romarriket. Disney-serierna på TV är från USA, och många av presenterna under granen är tillverkade i låglöneländer i Asien.
Julkrubban ”uppfanns” av Franciskus av Assisi i Italien. Julen är ju en kristen högtid, men vi vet ju också att vid denna tid på året har vintersolståndet firats innan någon i vår del av världen hade hört talas om Jesusbarnet. Man vet inte heller när på året Jesus föddes. Vi firar jul för att ett judiskt barn föds i Betlehem i nuvarande Palestina, av en ung kvinna som inte blivit gravid på vanligt vis. Den bibliska berättelsen fortsätter med att den unga familjen flyr undan hot till Egypten.
Julens traditioner är verkligen en mångfald av nytt och gammalt, nära och fjärran, glädje och umbäranden. Mitt i allt föds Jesus. Några kyrkor i Storbritannien har gjort en film där barn gestaltar den heliga familjen i nutid. De kommer till England, men får inte uppehållstillstånd och stjärntydarna fastnar hos immigrationspolisen. ”Vi provar Egypten, Josef” säger Maria i slutet av filmen.
Till julens traditioner hör bönen och förhoppningen om fred – så oerhört aktuellt också i år. Och en del av julen är budskapet om glädje, gästfrihet och givmildhet.
Därför är det också helt i julens anda när kyrkorna i Sverige tillsammans tagit initiativ till juluppropet som uppmanar regeringen att: ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro, ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv samt att undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening.
Under advent har jag följt en adventskalender från Kyrkan i Helsingfors. De har fokuserat på kravlöshet, med luckor som: dra täcket över öronen och lek ”Stilla natt”. Och jag tänker att det är så lite vi måste av det vi (läs jag) ibland tänker att man måste. Och så mycket som vi måste av det som vi inte orkar tänka på. Det måste bli fred i världen. Det måste vara tryggt att gå på en julmarknad, en gayklubb eller ett politiskt möte. Kärleken måste segra – allt annat är omöjligt att orka med. Och vi måste våga tro att om vi tillsammans försöker så är möjligheterna fler, om än aldrig så lite, än problemen.
Jag önskar mig själv och alla andra en jul med hopp om fred och kärlek, en jul när vi får vara både givare och mottagare av gåvor och gästfrihet. Och att änglasången från Betlehem ska höras mitt bland julmusik, ensamhetens tystnad, och traditioner från världens hörn.
