Kristin klipper till med sitt trettiotredje Vasalopp

– Blåbärssoppa när det inte är Vasalopp? Aldrig i livet! Och förresten; dom där torra kardemummabullarna är jag också glad om jag slipper…

– Men kycklinggryta, potatisgratäng och ett glas vin efter loppet. Mmm, sedan sover jag snart väldigt gott.

Det finns förstås många skäl till att Vänersborgsfrissan Kristin Back Frisk den här morgonen valt att ställa sig på Vasaloppets startlinje för trettiotredje gången, men menyn längs spåret är verkligen inte ett av dem.

Debuterade som 22-åring

För henne har Vasaloppet kommit att bli något att se fram emot under alla träningspass, på gymmet, i skogen – eller förstås allra helst: i skidspåret. Första gången hon ställde sig i startfållan i Sälen var redan 1987.

– Jag var 22 år och ganska nervös. Det var första gången jag skulle åka så långt som nio mil, dessutom var det så kallt att arrangörerna drog ut lite på starten. När vi äntligen släpptes i väg visade termometern 28 minusgrader.

Snörika vintrar med rejäl och långvarig kyla; för unga Vasaloppsdebutanter måste det låta smått sagolikt. I år har många av åkarna haft högst begränsade möjligheter att testa teknik, uthållighet och utrustning i snörika spår.

Och när vi gör intervjun tre veckor före Vasaloppssöndagen har Kristin Back Frisk fortfarande bara tio mil på snö i benen.

– En tur till Trysil i Norge, en helg i Branäs och så har jag varit upp i skidtunneln i Torsby en gång. Den är faktiskt inte alls dum, säger hon och vet tryggt med sig att grundträningen trots allt är på plats. Så orolig? Egentligen inte alls.

Nära relation till naturen

Kristin, som den här våren fyller 56, har ända sedan tonåren försörjt sig som frisör, och driver i dag en egen salong i centrala Vänersborg. Men långt innan hon i tonåren började praktisera bland saxar och kammar hade hon byggt upp en nära relation till naturen.

– Mor och far har alltid varit intresserade av friluftsliv, och min syster och jag var nästan alltid med ute. På den tiden var skidåkningen mest en lek, och även om jag alltid tyckt om att träna har tävlandet aldrig känts särskilt viktigt. Någon elitsatsning har det överhuvudtaget aldrig varit tal om.

– Vasaloppet får ta den tid det tar. Som bäst har jag åkt på åtta timmar och tolv minuter, och i år räknar jag med någonstans mellan nio och tio timmar. Nio timmar är lite av en magisk gräns för mig, men märker jag i Eldris att det inte kommer att gå, så är det verkligen ingen katastrof.

Visst; Kristin har ett obekymrat förhållande till tävlingstider, men skulle eftermiddagens sista kund be om en särskilt krävande behandling, så att ett planerat träningspass fryser inne – då är hon inte glad.

– Jag åker ofta till Friskis&Svettis direkt efter jobbet. Gympa, spinning, eller ett pass i stakmaskinen, och varje vecka ett styrketräningspass särskilt anpassat för skidåkning, säger hon.

– På helgen kan det bli ett tvåtimmarspass på rullskidor, och får jag Urban med mig går vi gärna en lång promenad i högt tempo med stavar.

Även golfklubborna lockar

Orienteringstävlingarna nämner Kristin mest i förbigående. De utgör bara ännu ett gott skäl till att komma ut i skogen. Till och med golfklubborna kan locka ut henne en fin vårdag.

– Jag tror faktiskt jag tränat mer de senaste tio åren än under någon period tidigare i livet, säger Kristin när nedräkningen för hennes trettiotredje Vasalopp går in i sin slutfas.

– Om det känns okej när jag går i mål kommer jag säkert tillbaka nästa år igen.

Skulle det till och med kunna bli 40 Vasalopp?

– Tja, 35 blir det nog i alla fall. Och 40 lopp vore ju roligt förstås. Men den dagen det tar emot har jag inga problem att lägga av. Det får kroppen bestämma, så länge den orkar och vill. För huvudet kommer nog alltid att vilja.

Så skänk en tanke åt en nöjd hårfrisörska från Vänersborg när söndagskvällen närmar sig. På trötta ben och med tunga överarmar har hon en härlig kycklinggryta att se fram emot. Men kanske ännu bättre: det är ett helt år till nästa torra kardemummabulle. Blåbärssoppan ska vi inte ens tala om.

Lars Hjertberg

namn@gp.se