Hur en musiker ser ut, finns det väl inget direkt svar på. Men efter att ha jobbat som kompositör och jazzpianist på hög nivå sedan början av 80-talet ser Peter Burman fortfarande ut lite som en hockeyspelare, trots att det var många år sedan han stod på ett par skridskor.
– Tränar gör jag ju än men i dag mest på gym, säger han.
Egentligen började allt i skidbacken. Som 15-åring hemma i Storuman i södra Lappland var han en lovande utförsåkare. 1970 gick han till final i Kalle Anka-cup och tävlade mot bland andra Stig Strand och Ingemar Stenmark.
– Samtidigt ringde de från TV-pucken.
Ställde undan skidorna och drog på sig hockeyrören
Skidorna ställdes undan, Peter Burman drog på sig hockeyrören och blev värvad till Skellefteå AIK:s juniorlag, flyttades upp och var på gång till A-laget.
– Det var väl ungefär då jag började lite med gitarr, vi var faktiskt flera i laget som spelade och hade ett band.
Han säger att gymnasiestudierna inte direkt var prioriterade, träningen och matcherna slukade all tid. Men på sommarlovet efter andra ring hände något livsavgörande. Peter Burman upptäckte pianot och blev fast.
– Jag blev helt uppslukad, kunde sitta och öva skalor åtta timmar om dagen. En del trodde att jag hade blivit galen. Det tog helt över och jag hoppade av gymnasiet.
Han fortsatte med hockeyn ett par år till men som 20-åring lade han ner det helt.
Kom in på musikhögskolan
Två år senare kom han in på musikhögskolan i Göteborg och skolades vidare inom harmonilära, rytmik och improvisation. Utbildningen fokuserade på klassisk musik men på kvällarna samlades en del av eleverna och spelade jazz och lärde sig av varandra.
– I den miljön där jag växte upp fanns det inte någon musik, framför allt fanns det ingen jazzmusik. Men kanske var det för att det kom in så sent för mig som det gjorde ett sådant starkt intryck? Det bara blommade ut, säger han.
I slutet av 80-talet fick han via en bekant kontakt med den polske virtuosen Michael Urbaniak – något av fiolens Jimi Hendrix, korsad med Miles Davis.
– Han var gigantisk i USA på 70-talet.
Plötsligt befann sig Peter Burman i New York, i Urbaniaks studio vid Lincoln Square och var med i olika albumprojekt, filmmusik-produktioner och konserter. I samband med det träffade han även en del andra av branschens kändisar, som Toots Thielemans, George Benson och Lenny White. Hans egen bas var dock i Göteborg där han startade flera band och undervisade i olika sammanhang. I början av 90-talet blev han anställd på Högskolan för Scen och musik i Göteborg, som lärare i musikteori, komposition och piano.
På universitetet blev han kvar tills han gick i pension 2020. Sedan dess har han ägnat sig åt sin egen musik, bland annat tillsammans med sin fru, sångerskan Karin Burman och trummisen Lenny White som bland annat medverkat på Miles Davis banbrytande Bitches Brew-album. Även samarbetet med Michael Urbaniak fortsätter och när Namn-sidan träffar Peter Burman är han precis hemkommen från en turné i Polen.
Utforskar klanger och komponerar
Han säger att det känns skönt att kunna ägna sig helhjärtat åt sina egna projekt nu, att utforska klanger och att komponera.
– Det hade jag inte riktigt tid med som lärare. Men å andra sidan har jag åren på musikhögskolan att tacka för att jag har en hygglig pension i dag, det är inte alla musiker förunnat. Jag tycker att jag har en lyxig tillvaro.
Även instrumentalister måste träna en hel del, det finns en likhet med hockeyn?
– Som ung övade jag mycket. Det handlar om att bygga upp en kunskap så att instrumentet inte blir ett hinder för uttrycket. Du ska kunna spela det du hör i huvudet, det är vad det handlar om.
En del talar om talang, andra om att det bara handlar om att lägga ner 10 000 timmar?
– Jag tror mer på att du har någonting i dig, som du snabbt blir ganska bra på och sedan utvecklar genom en hel del arbete. Att någon blir Björn Borg eller Zlatan bara för att de lägger ner en massa tid … nej det tror jag inte på. Du orkar helt enkelt inte lägga ner de där timmarna om du inte har talang. Men alla är utvalda på sitt sätt, jag tror att vi alla har unika talanger.
Hur ser du tillbaka på skiftet från idrottsman till musiker, har du ångrat dig någon gång?
– Några år efter att jag lade av började ju de stora pengarna komma in i hockeyn. Men, nej, jag ångrar ingenting. Jag tycker inte att jag hade den rätta idrottsmentaliteten, att man hatar att förlora. Musik är mer kopplat till känslor, det passar mig bättre.
Valet att bli musiker var rätt?
– Jag ser det inte som att jag valde musiken, den valde mig.
Peter Burman
Ålder: 66 år.
Familj: Gift med sångerskan Karin Burman. Fyra barn, varav två från ett tidigare förhållande.
Bor: Alingsås.
Intressen: ”Sport, givetvis. Särskilt vintersport som hockey och utförsåkning. Själv spelar jag golf. När det har gått som bäst har jag legat på sju i handikapp.”
Favoritmusik: ”Jag gillar mycket av soulen och bluesen, artister som Aretha Franklin och Ray Charles, det är starka uttryck. Av de nya tycker jag att Anderson .Paak och Bruno Mars är riktigt bra, verkliga musikanter. Men den stora inspirationskällan är Wayne Shorter.”
Läser: Dostojevski.
Håller på: Skellefteå AIK.
Kör: BMW 320.
Peter Burman om …
… att lyssna på musik på fritiden. ”Nej, eftersom jag håller på så mycket med musik i mitt arbete vill jag ha tyst omkring mig när jag är ledig”.
… om projektet Const som han driver tillsammans med sångerskan Karin Burman och den amerikanske trummisen Lenny White.
”Det var Lenny som hittade på namnet, han frågade vad art heter på svenska. När vi spelade in var vår plan att försöka komma ut och spela musiken men precis då kom coronaviruset.”
